Hur står det till med demokratin i Burlöv?

Första fullmäktige för den nya mandatperioden genomfördes i måndags. På detta första möte var det framför allt ett antal val av olika presidieposter som avklarades. Dels valdes den tyngsta politiska posten, kommunstyrelsens ordförande, och dels valdes ordförande för kommunfullmäktige. Dessutom valdes vilka som ska ingå i kommunstyrelsen, valberedningen och vilka som ska vara s.k. oppositionsföreträdare. Om man inte är särskilt politiskt insatt kan det vara svårt att ha koll på vem som gör vad och vad alla de här posterna innebär. En lite förenklad förklaring är att kommunfullmäktige motsvarar riksdagen medan kommunstyrelsen är detsamma som regering på nationell nivå. Kommunstyrelsens ordförande är då jämförbar med statsminister och kommunfullmäktiges ordförande kan närmast liknas vid talmannen. En stor skillnad dock mellan kommunstyrelse och regering är att ”det politiska styrkeförhållandet i kommunstyrelsen ska avspegla styrkeförhållanden i fullmäktige”.[1] Annorlunda uttryckt, även partier som ingår i oppositionen har mandat i kommunstyrelsen till skillnad från en regering där ministrarna väljs av styret.

Burlövs motsvarighet till Riksdagshuset. Källa: Burlövs kommun

Burlövs kommun har de senaste fyra åren styrts av en minoritetskoalition bestående av L, C och M som förlitat sig på stöd från Sverigedemokraterna. Efter gårdagens fullmäktige står det klart att den koalitionen fortsätter styra kommunen. Det fanns tidigt en liten öppning för att forma ett majoritetsstyre bestående av C/L, S, MP och V särskilt med tanke på att vissa framträdande företrädare för de båda liberala partierna innan och även en viss tid efter valet öppnade för att de är beredda att samarbeta med båda sidor. Under förhandlingsprocessen har det dock varit ganska tydligt att den dörren i princip varit stängd redan från start och Miljöpartiet har, trots idoga försök, inte blivit inbjudna till några seriösa förhandlingsdiskussioner.

Precis som i riksdagen så väljer man även ett antal vice ordförandeposter. Kutym är då att 1:e vice ordförande representeras av den styrande koalitionen och att 2:e vice ordförande går till det största oppositionspartiet. En del har kanske sett hur valet av vice talmän i riksdagen går till och i princip är det samma procedur lokalt i kommunerna. Först väljer man ordförande och vice ordförande för kommunfullmäktige och eftersom styrande partikonstellation normalt sett också har en majoritet av ledamotsplatserna tillfaller ordförandeposten oftast största partikonstellationen. I Burlöv blev dock Socialdemokraterna både största parti med sina 14 mandat och faktiskt även större än L, C och M tillsammans som fick 13 mandat. Det innebär att kandidaten för L, C och M måste stödjas av SD och deras 9 mandat för att uppnå en majoritet. Om SD väljer att rösta på kandidaten från S så blir det istället en Socialdemokratisk ordförande. SD valde, precis som vid förra valet, att stödja L, C och M vilket betyder att kommunfullmäktiges ordförande blev Centerpartiets Fredrik Jörgensen. När valet till 1:e vice ordförande avgjordes upprepades proceduren och återigen blev det en kandidat från Alliansen (-Kristdemokraterna) som blev vald. Så långt allt väl och inga konstigheter. Det som normalt sett händer i valet till 2:e vice ordförande är att styrande partier väljer att avstå från att rösta och låta oppositionspartierna göra upp om den posten. Det som hände i Burlöv igår, och även 2018, var att L, C och M istället tar aktiv ställning och röstar på Sverigedemokraternas kandidat vilket får till följd att Socialdemokraterna går miste om den posten. Ett ytterst märkligt beteende från en koalition som påstår att de ska söka breda samarbeten och tänker sig att de ska styra genom stöd från båda sidor. Det som blir än märkligare är att Alliansen då går upp i talarstolen och yrkar på att det ska införas en 3:e vice ordförande (!) och att den ska tillfalla Socialdemokraterna. Om inte detta är en tydlig signal om att man faktiskt ser Sverigedemokraterna som ett stödparti så vet jag inte vad man ska se det som. När man sedan valde kommunstyrelse och dess presidieposter (ordförande och vice ordförande) så blev uppdelningen likadan och kommunstyrelsens ordförande blev då moderaten Sara Vestering.

Men det slutade inte där. Lite senare under kvällen skulle det tas beslut om s.k. oppositionsföreträdare. Även här brukar kutym vara att den posten tillfaller största oppositionsparti men sedan förra valet har SD och S vardera blivit tilldelade en oppositionsföreträdare (vilket återigen måste ses i ljuset av att Alliansen är beroende av stöd från SD). Konsekvensen av det här beslutet är att endast två av fyra oppositionspartier får en arvoderad företrädare och att närmare 20% av oppositionen (V + MP) lämnas helt utan den insyn en sådan roll medför. Det är nämligen genom oppositionsföreträdare och kommunalråd (vilket är de styrande partiernas motsvarighet) som kontakter och informationsutbyte med t.ex. media och kommundirektör vanligen förs. En arvoderad post som oppositionsföreträdare gör det också betydligt lättare att ägna tid åt politiken då man som fritidspolitiker i övrigt har väldigt blygsamma inkomster. Därför yrkade vi i Miljöpartiet på att även Vänsterpartiet, i kraft av att vara fjärde största parti, skulle tilldelas en oppositionsföreträdare men eftersom S då avstod från att rösta och Alliansen + SD röstade emot förslaget föll det. Hade man valt att enbart ge största oppositionspartiet en arvoderad företrädare, så som man vanligen gör, och där tanken då är att denna oppositionsföreträdare ska företräda ALLA oppositionspartier med allt vad det innebär så hade det följt en demokratisk ordning som är fullt acceptabel. Men när man väljer att ge vissa oppositionspartier rätt till en företrädare men inte andra (särskilt då när de utgör så mycket som 20% av den samlade oppositionen!) då är det ett tydligt tecken på maktfullkomlighet och demokratiskt underskott.

I övrigt kan det konstateras att det verkar som att det råder en inre maktkamp inom Sverigedemokraterna eftersom Rolf Hagmann, som var deras förstanamn på valsedeln och den som fick överlägset flest personkryss av samtliga SD-kandidater, ej tar plats i kommunstyrelsen då han kuppades bort av sina egna partikamrater (!). När valberedningen träffades för att ta fram kandidater till kommunstyrelsen lade Sverigedemokraterna fram två olika listor med sina kandidater[2] och det resulterade i att listan utan Rolf Hagmanns namn blev till valberedningens förslag och sedermera röstades igenom i kommunfullmäktige.

P.S I många kommuner har man istället för en oppositionsföreträdare något som kallas oppositionsråd. Skillnaden är enbart i vilken omfattning tjänstgöringsgraden landar på. Om man har en tjänstgöringsgrad på minst 40% benämns man som oppositionsråd och har man en tjänstgöringsgrad under 40% kallas man oppositionsföreträdare.[3]


[1] Wikipedia: Kommunstyrelse

[2] 6.1 Beslut valberedningen 2022-10-14

[3] 12.4 Reglemente och arbetsformer för kommunstyrelsen 2023-2026, s.11

Skillnaden i människosyn

Miljöpartiets huvudargument för att inte samarbeta med Sverigedemokraterna har ofta varit att man tycker att partierna har helt olika värdegrund. För en vanlig väljare kan det vara svårt att förstå vad man menar med det. Båda partierna använder, i grund och botten, demokratiska metoder för att föra ut sin politik och även om varken Sverigedemokrater eller Miljöpartister är särskilt intresserade av att erkänna det så finns det faktiskt några frågor där partierna står ganska nära varandra. Ta djurrättsfrågor t.ex. där Sverigedemokraterna ända sedan sina öppet nazistiska dagar varit förespråkare för ett starkt djurskydd. I deras principprogram kan man bl.a. läsa att de ”[…] ser omsorgen om djuren som ett mått på hur utvecklat ett samhälle är och strävar efter ett samhälle där inga djur utsätts för onödigt lidande. Djur som befinner sig i människors ägo skall behandlas med respekt och i största möjliga utsträckning beredas möjlighet att få utlopp för sitt naturliga beteende.”[1] Se där, en formulering och en värdegrund som jag tror de allra flesta i Miljöpartiet skulle kunna skriva under på. Så vad handlar det här om egentligen? För mig, som aktiv inom Miljöpartiet, är det plågsamt tydligt att våra partier står väldigt långt ifrån varandra gällande människosyn. Och, nota bene, det här handlar inte bara om synen på människor som flyr från krig och förtryck. I detta inlägg tänkte jag därför ge ett konkret exempel på detta tagen från den berömda verkligheten.

På socialnämndens senaste sammanträde var en av punkterna en genomgång av en uppföljningsrapport av verksamheten. Enkelt uttryckt så gick man igenom hur pass väl verksamheten når upp till de mål man satt för verksamhetsåret och vilka risker man ser framöver. En del av verksamheten är hemtjänsten. Hemtjänst innebär, som de flesta känner till, att vård och omsorgspersonal kommer hem till en brukare för att hjälpa till med diverse hushållsarbete eller personlig omvårdnad. Hemtjänsten är behovsprövad och det innebär att man ansöker om hjälp och att en biståndshandläggare från kommunen sen utreder och bedömer hur omfattande behov av hjälp man har samt beslutar om vilket stöd som ska ges. Biståndshandläggaren kan då bevilja personen x antal timmar i veckan för hjälp med exempelvis städning, sällskap på promenader, matlagning eller utföra andra vardagssysslor etc. I den uppföljningsrapport som presenterades på sammanträdet framkom en del intressanta siffror. Bl.a. konstaterades att antalet beviljade timmar, i Burlövs kommun, har ökat från 7563 timmar år 2013 till 15922 timmar år 2021. Det kan såklart finnas flera förklaringar till det. Behovet av hemtjänst kanske har ökat för att antalet personer blivit fler, de som kräver insatser idag kanske har ett större vårdbehov än tidigare eller så gör man helt enkelt andra (snällare) bedömningar idag än man gjorde då. Men oavsett anledning till ökningen så blir de här siffrorna VÄLDIGT talande när man jämför med hur många anställda kommunen hade då och har nu. För att få en bild av detta går det inte att bara räkna antalet anställda utan istället tittar man på antalet årsarbetare som alltså är den summerade arbetstiden (exempelvis två anställda som är anställda femtio procent vardera räknas som en årsarbetare). År 2013 uppgick antalet årsarbetare till 53,27 och år 2021 uppgick det till 56,75. Det betyder att under samma tidsperiod som antalet beviljade timmar ökat med mer än 100% har antalet människor som ska utföra tjänsterna ökat med mindre än 10% (!). Och nu kommer vi till det här med människosyn. För när de här siffrorna påtalades i nämnda möte sitter representanter från främst SD och M och menar att det här handlar om att man idag arbetar mer effektivt. Människosyn handlar också om vilka arbetsvillkor man tycker är rimliga. Är det rimligt att hemtjänstpersonalen år 2021 ska hinna med dubbelt så mycket arbete som hemtjänstpersonalen förväntades utföra år 2013?

Synen på människan är väsensskild mellan en Sverigedemokrat och en Miljöpartist. Oavsett vilken politisk fråga vi pratar om så är sättet vi betraktar andra människor avgörande för vilka politiska val och ståndpunkter vi har. Betraktar vi dagens unga som odisciplinerade, hemtjänstpersonalen som lata och flyktingar som en belastning så får vi ett annat samhälle än om vi istället ser på människor som nyfikna, hjälpsamma och i grunden goda. Vilken människosyn föredrar du?


[1] Sverigedemokraternas principprogram s.26