Det blev en lång kväll i kommunhuset i måndags när fullmäktigeledamöter först bjöds på ett föredrag om AI och därefter hade möte med förhållandevis mycket debatt och diskussioner. Det var varumärkesstrategen och filmvetaren Michael Nilsson från företaget Manifesto som höll i föreläsningen och anledningen var att Burlöv påbörjat ett arbete med att ta fram en ny digitaliseringsstrategi. Intressant men inte så mycket som var nytt under solen.

Ändamålsenliga datorer och dåliga inköpsbeslut

I lördags publicerade Sydsvenskan en insändare där jag kritiserade styret för att de väljer att köpa dyra och icke ändamålsenliga datorer till skolorna. Under måndagens kommunfullmäktige var det dags att debattera och fatta beslut i ärendet. Grejen är att idag använder skolorna iPads med touchskärm som sitt digitala verktyg. Under hösten kommer dock Skolverket gå över till digitala nationella prov och i samband med det ställer man då vissa minimikrav på de enheter som används för att göra proven. Kraven handlar bland annat om skärmstorlek och att man ska ha tillgång till tangentbord. Det tvingar Burlöv till att köpa ny digital utrustning eftersom iPads med touchskärm inte når upp till de här kraven.

Man hade alltså inte behövt köpa in ny utrustning om inte den nuvarande tekniken varit undermålig. Yrvaket måste man nu gå med mössan i hand och låna drygt fyra miljoner eftersom inköpet inte var budgeterat. Och man väljer i det läget att fortsätta köpa iPads (fast med tangentbord) till årskurs 6 och MacBook till årskurs 9 (det är dessa två årskurser som kommer skriva nationella prov nu).

I det sammanhanget är det värt att påminna sig om att en iPad med tangentbord kostar 5462:- (ungefär dubbelt så mycket som motsvarande Chromebook eller PC) och en MacBook är nästan fyra gånger dyrare än likvärdig Chromebook/PC (11597:-/st). Det betyder att för samma summa som vi nu köper digital utrustning till åk 6 och åk 9 hade vi kunnat köpa likvärdig utrustning till årskurserna 4, 5, 6, 7, 8 och 9.

Det främsta argumentet från utbildnings- och kulturförvaltningens sida till varför man envisas med att fortsätta köpa in dyra Macdatorer tycks vara att det är smidigt att fortsätta använda samma operativsystem. Med andra ord, eftersom vi en gång i tiden köpte grisen i säcken är vi nu fast och det blir för krångligt att byta till något som skulle vara både billigare och mer ändamålsenligt.

Ett annat argument har varit att livslängden och andrahandsvärdet på en MacBook är betydligt högre än Chromebook eller PC (livslängden bedöms vara 5-6 år för MacBook jämfört med 3 år för en Chromebook). Uppgifter om livslängd och andrahandsvärde är dock helt baserade på vad leverantören påstår. En leverantör som har ett egenintresse av att sälja det dyraste alternativet. Kommunledningsförvaltningen bedömer tvärtom andrahandsvärdet som tveksamt och konstaterar i sitt remissvar att eventuell livslängd i stor utsträckning handlar om hur man hanterar datorerna.

Sammanfattningsvis har jag svårt att förstå styrets och utbildnings- och kulturförvaltningens val av Macdatorer både utifrån ett ekonomiskt perspektiv och utifrån ändamålsenlighet/användarvänlighet.

Motion, motion, motion

På dagordning fanns fem motioner varav jag stod bakom inte mindre än fyra av dessa. En av motionerna handlade om att digitalisera kommunfullmäktige genom att införa webbsändningar och ett digitalt voteringssystem. När ärendet behandlades yrkade vi på återremiss och eftersom både S och V ställde sig bakom kommer ärendet nu skickas tillbaka för ny beredning. Vi får helt enkelt anledning att återkomma till det här vid senare tillfälle.

En annan motion handlade om att införa ett gemensamt hyrcykelsystem för Malmö, Lund, Staffanstorp och Burlöv. Malmö och Lund har redan idag egna hyrcyklar som kan användas inom respektive innerstad. Eftersom det är två olika system går det dessvärre inte att cykla från en stad till en annan. Ett gemensamt system hade således underlättat för människor att cykla på ett snabbt och smidigt sätt över kommungränserna. Eller gjort det möjligt att cykla till tåg-/busstationen i en stad, åka till en annan och sedan fortsätta på cykel utan att behöva släpa med sig den på tåget eller bussen.

På lång sikt är tanken att hela Skåne ska inbegripas i samma system liknande det som man har i Nederländerna kallat OV-fiets. Där är det deras nationella tågoperatör som äger systemet och som har installerat cykelstationer vid järnvägsstationerna runt om i landet. Medlemskapet är gratis om man köper ett tågkort. Smart. Tyvärr blir detta inte verklighet då en majoritet i fullmäktige röstade ned förslaget.

Den enda motion som antogs var förstås en motion som Sverigedemokraten Laszlo Pataki lämnat in. Jag skriver ”förstås” för det är uppenbart att de styrande partierna sitter i knät på SD och inställsamt ställer sig bakom allt de gör. Pataki vurmar för s.k. ”särbegåvade” elever och ville att skolorna ska upprätta både handlingsplaner och erbjuda seminarier för skolans personal så att de blir bättre på att fånga upp och stimulera dessa barn. Man kan tycka att det finns en god intention här och det är dumt att raljera men motionen är problematisk.

För det första är skolan enligt skollagen skyldig att arbeta för att alla elever ska nå sin fulla potential. Där föreskrivs bl.a. att ”[e]lever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling”. Det betyder att om Burlövs skolor inte redan arbetar med den här elevgruppen eller för att alla elever ska nå så långt som möjligt så följer de inte skollagen och borde rimligen få anmärkningar från Skolinspektionen. Det framgår inte i underlaget att så är fallet.

För det andra är det viktigt att förstå att man som lärare arbetar med individer och inte kategorier. Inom gruppen ”särbegåvade” elever finns alla möjliga typer av individer. Det betyder att två elever som kategoriseras som ”särbegåvade” inte nödvändigtvis behöver samma stöd utan kan, precis som ”normalbegåvade”, behöva utmanas på olika sätt. Att ta fram ett stödmaterial och handlingsplan som gäller för alla blir därmed tämligen uddlöst.

För det tredje är skolan och pedagoger generellt väldigt duktiga på att fånga upp individer eftersom det är en del av deras yrkeskompetens. När vi begär av skolan att lärarna ska upprätta handlingsplaner, tvingar de till redogörelser och att gå på seminarier så betyder det att vi tar deras tid från annat. Det är skolan som är bäst på att bedöma vad de behöver utveckla och politiker ska vara väldigt försiktiga med att detaljstyra verksamheten.

Mitt sistnämnda argument höll Pataki inte alls med om utan menade tvärtom att lärare är jättedåliga på fånga upp och stimulera elever till att nå längre. Det tycker jag säger det mesta om hans syn på Sveriges lärarkår.

Jag flyger när och hur jag vill

Slutligen måste jag också kommentera ett par av de interpellationer som ställdes under kvällen.

Om vi börjar med det något mer positiva så hade Vänsterpartiets Andreas Bexell lämnat in en interpellation om Kronetorpsstaden. Han undrade helt enkelt hur Samhällsbyggnadsnämndens ordförande, Nils Holmqvist (M), såg på utvecklingen av området.

Svaret var välformulerat och lyfte framför allt upp den nyinrättade modellen BID (Boende, Integration och Dialog) som bl.a. Sydsvenskan tidigare rapporterat om. Tanken är att alla aktörer som verkar i området (fastighetsägare, boende, företag etc.) samt kommunen gemensamt går samman i en förening liknande en bostadsrättsförening. Samtliga aktörer betalar en medlemsavgift och istället för att kommunen som ensam aktör förväntas förbättra området kan alla känna ett gemensamt ansvar för att förbättra och utveckla området. Ett lovvärt initiativ.

En annan interpellation var riktad mot kommunstyrelsens ordförande Sara Vestering (M) och handlade om de förvånansvärt många flygresor till Stockholm som politiker och tjänstepersoner företagit under föregående år.

Bakgrunden är att en annan av mina motioner togs upp för beslut i somras där jag krävde att kommunen införde en resepolicy för tjänstemän och politiker. Det framkom då att det sedan tidigare fanns riktlinjer för resor i tjänsten men att dessa enbart gällde för anställda i kommunen och inte för förtroendevalda politiker. I den utredningen kom det också fram att det gjordes totalt 48 flygresor till Stockholm under föregående år. Eftersom riktlinjerna är tydliga med att man ska välja tåg före flyg och att färdsätt ska kunna motiveras utifrån tidsvinst, miljöpåverkan och/eller ekonomi tyckte jag det var märkligt att man ändå gjort så många flygresor till Stockholm. Jag ville också veta varför kommunstyrelsens ordförande tycker att riktlinjerna ska omfatta hemtjänstpersonal, lärare eller andra som jobbar inom kommunen men inte gälla för henne. Svaret? Sara Vestering anser inte att hon behöver omfattas av riktlinjerna för hon flyger ju ändå inte så mycket och de få gånger hon väljer att flyga så är det hennes rättighet att göra det. Hon flyger när och hur hon vill och så är det med det. Flygskam fungerar som bekant bara på de som har någon skam i kroppen.

Det här var några av de ärenden som var uppe för debatt. Protokoll och dagordningen i sin helhet hittar man på kommunens hemsida. Adios amigos!

---