Sydsvenskan publicerade ett debattinlägg nu i veckan som jag skrev tillsammans med Viktor Eriksson (S) och Andreas Bexell (V) angående etableringen av Internationella Engelska Skolan i Burlöv. Nu på måndag kommer vi rösta i kommunfullmäktige om ett markanvisningsavtal som ger byggherren Hemsö rätt att bygga skola åt IES.
Tankesmedjan Balans plockade upp nyheten nu på morgonkvisten och skrev en mycket läsvärd artikel om det. Man skriver bl.a. att det faktum att kommunen vägrar göra en konsekvensanalys ”…är bland det konstigaste vi läst, trots att vi granskat den svenska skolan i många år” och att ”[d]en politiska majoriteten i Burlöv har gjort ett aktivt val att inte berätta för medborgarna om de negativa konsekvenserna”. Du hittar artikeln här
Något jag alltid uppskattat med lokal kommunpolitik till skillnad från rikspolitiken är att man ofta hanterar vardagsnära frågor där man söker gemensamma lösningar oberoende av vilken politisk färg man tillhör. På riksnivå tenderar den politiska debatten istället hamna kring ideologiska strider och om ett förslag kommer från ”motståndarsidan” röstas det ofta ned oavsett om förslaget går i linje med vad ens egna parti tycker. Ett talande exempel på detta är när Miljöpartiet förra året lade fram ett utskottsinitiativ där man ville stoppa importen av rysk energi men som övriga partier valde att rösta nej till av den enkla anledningen att man inte vill ”legitimera miljöpartistisk politik”. I kommunpolitiken är man lite friare att förhålla sig till den praktiska politiken och det är inte ovanligt att det ingås ”oheliga allianser” mellan partier som på nationell nivå aldrig skulle fundera på att samarbeta. Det är inte heller helt ovanligt att lokala företrädare förespråkar en politik som går på tvärs med vad moderpartiet tycker i frågan eftersom man lokalt faktiskt måste hantera konsekvenserna på ett helt annat sätt än man behöver göra i rikspolitiken. Moderattoppen i Lomma, Robert Wengléns, ställningstagande kring vinstdrivande friskolor är ett utmärkt exempel på detta. I min värld är politik som bäst när den ser till medborgarnas bästa och struntar i vilket parti som lagt fram förslaget utan enbart ser till förslagets intention och innehåll. Inför veckans fullmäktigemöte var jag därför glad och uppspelt över vad jag trodde var just ett sådant ställningstagande. Miljöpartiet hade nämligen en motion uppe för omröstning som tidigare hade röstats igenom i både socialnämnden och kommunstyrelsen, något som normalt sett betyder att den även kommer gå igenom i kommunfullmäktige. Men kvällen slutade i moll för det visade sig att de styrande partierna istället valde att tvärvända och skicka tillbaka ärendet. Jag återkommer strax till vad som hände men först lite kommentarer kring några andra ärenden som var uppe på dagordningen.
Costco-planen klubbad
Costco kommer etablera ett varuhus i Stora Bernstorp. Vi i Miljöpartiet har varit och är fortsatt starkt kritiska till dessa planer men nu var ärendet uppe för debatt och dessvärre var det inget annat parti som valde att rösta med oss. Förutom att man kan ha invändningar mot Costco som företag i sig är det anmärkningsvärt att man accepterar en detaljplan som, enligt VA-syds utredningar av dagvattenhanteringen, innebär stora risker för översvämning. Costco har nämligen haft synpunkter på att marken egentligen är i minsta laget för den mängden parkeringsplatser man har tänkt sig så för att blidka deras önskemål har man valt att ge de rätt att hårdgöra i princip HELA ytan utan några som helst krav på att en viss del av marken måste vara genomsläpplig för rening och fördröjning av dagvatten. På fullmäktige utspelades dessutom en otroligt märklig scen efter att beslutet klubbats. Då bjuder nämligen kommunfullmäktiges ordförande, Fredrik Jörgensen (C), upp representanter från Costco och övriga exploatörer till talarstolen för att tacka kommunen och kommunfullmäktige för stödet(!). Otroligt anmärkningsvärt att man så ogenerat visar att styret är en lojal kompis till näringslivstopparna. Snacka om att staten och kapitalet sitter i samma båt.
Interpellation om Internationella Engelska skolan (IES)
Som om inte det var nog fick vi ytterligare ett bevis på de täta banden mellan kommunstyret och näringslivet när en interpellation om Engelska skolan initierad av Vänsterpartiets Amanda Morrill behandlades. En interpellation är alltså detsamma som en fråga ställd till någon ansvarig politiker. På kommunens hemsida kan man sedan den 14 juni i år läsa att kommunen och IES valt att ingå en avsiktsförklaring om en etablering. Det som Vänsterpartiet nu önskade svar på var hur det kommer sig att kommunstyrelsens ordförande (kso) uttalar sig i kommunens namn utan att frågan om avsiktsförklaring behandlats i någon berörd nämnd eller kommunfullmäktige. Svaret som gavs av kso, Sara Vestering (M), var egentligen bara en definition av vad en avsiktsförklaring är för något (”KF_2023-09-25 – Protokoll” s. 14). Goddag yxskaft typ. Både jag och Socialdemokraternas ordförande, Viktor Eriksson, passade då på att lyfta en annan aspekt av det som stod i ovan nämnda artikel. Artikeln är nämligen mer eller mindre formulerad som ett reklamblad för IES. Vi kan t.ex. läsa att ”IES är känt för sin framstående pedagogik, höga akademiska standarder och internationell atmosfär. Genom att öppna en skola i Burlövs kommun kommer IES att erbjuda elever en unik möjlighet att utveckla sina språkfärdigheter och få en stark akademisk grund för sina framtida studier och yrkesliv.” och att ”[e]tableringen av IES i Burlövs kommun kommer att ge barn och ungdomar en unik möjlighet att utveckla sitt språkliga medvetande och en möjlighet att bejaka sin nyfikenhet genom spännande möten med en internationell lärarkår”. Att IES också är kända för usla löner, dålig arbetsmiljö, en pressad och stressad lärarkår, glädjebetyg och godtyckliga avstängningar framgår såklart inte i den här artikeln och slutsatsen blir ju då onekligen att det här är att betrakta som marknadsföring av en enskild aktör. Enligt kommunallagens likställighetsprincip får inte en kommun behandla aktörer olika vilket alltså i praktiken innebär att styret här i Burlöv kommer behöva marknadsföra även andra aktörer på ett liknande sätt. Frågan är dock om styret inklusive Sverigedemokraterna skulle vara lika intresserade av att prata om att ”utveckla språkliga färdigheter” och ”unika möjligheter att möta en internationell lärarkår” om exempelvis en religiös friskola skulle vilja etablera sig? I think not.
Antagande av detaljplan för Västervångskolan
På tal om skolor så klubbades också detaljplanen för den nya kommunala skolan, Västervångskolan, som planeras på Kronetorpsområdet. Här planeras i ett första skede för en kommunal skola F-6 (förskoleklass-årskurs 6) med 600 elever som står färdigt maj 2026. Man har dock för avsikt att avveckla Vårboskolan i Arlöv som högstadieskola och färdigställa en ny 7-9 skola på Kronetorp år 2029 (13.6 Lokalbehovsanalys för UKN 2023-2032). Troligen kommer Västervångskolan i ett inledande skede behöva användas som F-9 skola fram tills den nya högstadieskolan står färdig och därefter, fr.o.m. 2029, bli en renodlad F-6 skola.
Västervång blir ett bra tillskott och ger ett påkostat intryck. Den är snygg helt enkelt och bidrar förhoppningsvis till ett ansiktslyft för området i stort. Sen tycker jag personligen det är synd att man väljer att satsa på stora centrala skolor istället för att bygga mer småskaligt. I min värld är det bättre att bygga skolor för 100-200 elever runtom i kommunen eftersom stora centrala skolor både riskerar att medföra längre skolvägar (läs: mer bilåkande) och framför allt ökar otryggheten och den sociala oron. Jag har också vissa farhågor kring inomhusmiljöerna som man än så länge bara fått se några tidiga illustrationsexempel på. I dessa verkar en genomgående tanke vara lek och rörelse vilket bl.a. innebär att man har placerat ut ribbstolar, ringar och löparbanor i korridorerna. Att ha elever tjoandes och springandes runtom sig verkar kort sagt något ogenomtänkt och det hoppas jag innerligt man inser tids nog.
Motion om sociala upphandlingar
Avslutningsvis återknyter vi till det som jag nämnde i det inledande stycket, motionen om sociala upphandlingar. Motionen handlade alltså om att vi som kommun ska införa en modell där man ställer krav på att företag, för att vinna en kommunal upphandling, måste erbjuda jobb, utbildning eller praktikplats till personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det här är något som redan införts i kommuner som Lund, Malmö och Helsingborg och som t.ex. Sydsvenskan rapporterat om. Det är också något som tjänstemännen här i kommunen efterfrågat. Motionen skickades för beredning i februari i år och har som sagt behandlats i både socialnämnden och kommunstyrelsen. Socialnämnden och dess ordförande, Mia Eldh-Holmqvist (M), beslutade i april i år att man ville ställa sig bakom motionen och förordade bifall. Kommunstyrelsen beslutade så sent som för två veckor sedan att ställa sig bakom och föreslå kommunfullmäktige att bifalla motionen. Helt plötsligt väljer dock samma Eldh-Holmqvist att gå upp och yrka för att ärendet ska återremitteras (skickas tillbaka) eftersom det tillkommit ny information på sittande möte. Så vad är det då för ny information som framkommit? Det kunde Eldh-Holmqvist själv inte svara för när nämndssekreteraren bad henne ge en motivering till sitt yrkande. Kan det möjligen vara så att det helt enkelt handlar om att man ”inte vill legitimera Miljöpartistisk politik”? Eller handlar det om att man är så beroende av Sverigedemokraterna att man låter de diktera och styra lite som de vill? För man ska veta att det enda parti som opponerat sig mot den här motionen tidigare är just Sverigedemokraterna. Politik när den är som sämst är när man väljer att rösta ned förslag för att det råkar komma från en politisk motståndare och när man väljer bort medborgarnas bästa till förmån för egna personliga aversioner.
Det politiska styret jublar över att Engelska skolan ska etableras i Burlöv. Man hävdar att det inte kommer göra någon skillnad för kommunens ekonomi och sjunger en lovsång för den fantastiska valfriheten. Ett tondövt uttalande som får en att undra om de levt under en sten det senaste decenniet och helt missat den svidande kritik som både Engelska skolan och andra riskkapitalbolag i skolbranschen fått.
Låt oss börja med det här med ekonomin. Det är riktigt att kommunen slipper investeringskostnaden för uppförandet av huset men att påstå att kommunens ekonomi därmed inte påverkas är, om inte vilseledande, så ett bevis för att man inte klarar av att tänka längre än näsan räcker.
För det första är det så att skolpengen följer med eleven och det innebär att varje elev som väljer en privat friskola istället för en kommunal också innebär ett intäktstapp för kommunen. Skolpengen ska täcka skolornas kostnad för elevens undervisning men också kostnader för t.ex. måltider och elevhälsa. Inbakat i bidraget är dessutom en lokalkostnadsersättning och den är lite extra intressant att syna. Enligt en likvärdighetsprincip så har fristående skolor rätt till samma ersättning för sina lokaler som kommunen betalar för sina. De fristående skolorna kompenseras alltså för lokalkostnader som KOMMUNEN har vilket innebär att Engelska skolan och andra fristående skolor tjänar på att kommunens lokalkostnader ökar till följd av att antalet elever per kvm minskar. Lät det rörigt? Så här, varje år budgeterar man för kommunens lokalkostnader för nästkommande år. Den budgeterade summan dividerar man sedan med antalet elever på varje skola och skolorna erhåller därefter ersättning per elev. Fristående skolor har sedan rätt till samma ersättning så vad Engelska skolan har för faktiska lokalkostnader är enligt den här beräkningsmodellen totalt ointressant. Såvida kommunen inte väljer att helt avveckla skolorna när elevantalet minskar kommer kommunens fasta lokalkostnader Engelska skolan till gagn samtidigt som kommunen dessutom förlorar sina elevintäkter. Hade Engelska skolan varit en ideell stiftelse där alla pengar investeras tillbaka i verksamheten hade man kanske kunnat tycka att det var ok. Då stannar åtminstone pengarna där de hör hemma, i skolan. Men nu råkar det vara så att Engelska skolan drivs som ett vinstdrivande bolag där pengarna, de skattemedel du och jag betalat in för att få en bra skola, försvinner till ägarnas Bahamaskonton.
För det andra är det även vida känt att privatisering inom välfärden, oavsett om vi pratar om vård och omsorg eller skola, innebär ökade kostnader i form av ökade kontrollinsatser. Det beror dels på att kostnaden för att förhandla och upprätta avtal ökar när fler aktörer måste granskas men dels också på att privata företag inte lyder under offentlighetsprincipen och därmed kan dölja siffror och statistik om verksamheten som affärshemligheter. För att kunna granska privata företag krävs med andra ord helt andra, kostsamma, kontrollinstanser. Detta borde styret här i Burlöv vara välbekant med eftersom de så sent som i juni i år valde att rösta ned sitt egna förslag om att privatisera hemtjänsten då det ansågs för kostsamt.
Dessutom bidrar Engelska skolan till en segregerad skolmarknad. Det är fullt förståeligt att många familjer önskar en skola med studiero och barn som blir sedda. Det borde inte behöva vara ett val. Så borde det vara på alla skolor. För låt oss vara ärliga nu, skolval i Sverige handlar främst om att välja bort dåliga alternativ. Den segregerade skolan leder till att vissa barn med resursstarka och välinformerade föräldrar hamnar på en skola och de som saknar detta hamnar på en annan. Det innebär att vissa skolor dras med större utmaningar och sämre arbetsmiljö än andra och det innebär definitivt att kostnader, både i form av psykisk och fysisk välmående för personal och elever samt i form av kronor och ören, ökar för kommunen och dess invånare.
Long time no see bloglovers! En hektisk månad närmar sig sitt slut och nya friska tag ska tas. Det har hänt en del i Burlövspolitiken sedan sist jag skrev, bl.a. har det varit ett kommunfullmäktigemöte där man klubbat vilka som ska sitta i de olika nämnderna, utskotten och kommunägda bolagsstyrelserna och en ny detaljplan för den grön-blå infrastrukturen i Kronetorpstaden har varit ute på samråd.[1] Jag vill redan nu varna för att detta kommer bli ett lååååångt inlägg J
Låt oss börja med att titta på vad som hände på kommunfullmäktiges senaste sammanträde den 12 december.
En viktig princip inom svensk demokrati är att all makt ska utgå från folket. Eftersom vi är en representativ demokrati väljer folket sina företrädare i allmänna val. När vi går till valurnorna vart fjärde år röstar vi in personer i fullmäktigeförsamlingar på olika nivåer. På nationell nivå röstar vi om vilka som ska företräda oss i riksdagen, på regional nivå röstar vi in de som ska företräda oss i regionfullmäktige och på lokal nivå röstar vi på vilka som ska företräda oss i kommunfullmäktige. Till riksdagen väljs 349 ledamöter men de olika kommunerna har olika antal ledamöter beroende på kommunens storlek (antal invånare). Minsta antalet ledamöter har de kommuner som har högst 8 000 röstande och där säger kommunallagen att det måste finnas minst 21 ledamöter. Burlöv, som är en relativt liten kommun har 41 ledamöter och dessa har så klart fördelats procentuellt mellan olika partier utifrån valresultatet. Tanken är alltså att det är dessa 41 personer som genom mandat från kommuninvånarna fått förtroende att bestämma och ta beslut å deras vägnar. I teorin är det i alla fall så det är tänkt. Men sen finns det ju det här med nämnder och utskott och styrelser och kommunägda bolag. I ett tidigare blogginlägg beskrev jag lite förenklat skillnaden mellan en kommunstyrelse och kommunfullmäktige[2] men vad innebär nämnder och utskott? Ja, man kan säga att en kommun är ju för det mesta en ganska komplex och stor organisation så för att underlätta handläggningen av ärenden delar man upp organisationen i olika ansvarsområden och låter nämnder, utskott och kommunstyrelse förbereda och utreda ärendena innan man fattar det slutgiltiga beslutet i kommunfullmäktige. För att förstå hur det hänger ihop kan vi illustrera det med hjälp av ett aktuellt exempel från ovan nämnda kommunfullmäktigemöte där Vlasta Ekman (S) hade lämnat in en motion där hon yrkade att Burlövs kommun skulle införa rabatterade årskort till Burlövsbadets gym för pensionärer.[3] I fullmäktige röstades det för att motionen skulle lämnas vidare för beredning och det innebär att tjänstemännen utreder vilka möjligheter det finns för ett sådant förslag och att det sedan presenteras för kommunstyrelsen och/eller den nämnd vars ansvarsområde det faller under (gissningsvis utbildnings- och kulturnämnden) där politikerna i sin tur diskuterar och röstar för eller emot förslaget. Beroende på utfallet i omröstningen kommer kommunstyrelsen/nämnden sedan att antingen föreslå att kommunfullmäktige bifaller (godkänner) eller avslår motionen och därefter kommer motionen att tas upp i kommunfullmäktige igen där man har möjlighet att debattera och rösta om motionen ska godkännas eller ej. Nedan visas stegen:
Motion presenteras i kommunfullmäktige
Motionen bereds/utreds av tjänstemän (d.v.s. ansvarig förvaltning) och presenteras för kommunstyrelse/ansvarig nämnd. Politikerna i kommunstyrelsen eller aktuell nämnd diskuterar och röstar för eller emot motionen.
Motionen debatteras i kommunfullmäktige och politikerna i kommunfullmäktige röstar sedan om motionen. Eftersom man redan har röstat i kommunstyrelsen eller ansvarig nämnd så finns det ett färdigt förslag till beslut som politikerna får ta ställning till. Alltså, om kommunstyrelsen eller ansvarig nämnd röstade för att godkänna motionen i steg 2 så måste man som ledamot i fullmäktige yrka på att förslaget ska avslås om man inte vill att det ska gå igenom.
Om kommunfullmäktige röstar för motionen implementerar ansvarig förvaltning beslutet i verksamheten
Om det krävs en väldigt omfattande utredning/beredning kan det ibland ta flera år från det att motionären/ledamoten lämnar in en motion tills att man röstar om den i fullmäktige. En vanlig riktlinje brukar dock vara att kommunfullmäktige bör fatta beslut senast ett år efter att motionen har väckts/presenterats.
Några ytterligare förklaringar som kan vara bra att känna till…
Skillnaden mellan förvaltning och nämnd = Nämnden är den POLITISKA ledningen för ett speciellt ansvarsområde och under varje nämnd finns en förvaltning bestående av TJÄNSTEMÄN som arbetar efter de beslut nämnden fattat. Det är alltså förvaltningen som utreder och genomför det som nämnden/fullmäktige beslutar om.
Skillnaden mellan en nämnd och ett utskott = Det som är lite förvirrande är att utskott på nationell nivå (riksdagen) har den funktion som nämnder i regel har på kommunal nivå medan utskott på kommunal nivå i regel är en mindre del av en ansvarig nämnd med en särskild uppgift. I Burlöv har t.ex. socialnämnden, vars ansvarsområde är vård och omsorg, ett arbetsutskott kopplat till sig där man förbereder beslut som sedan tas upp i socialnämnden för beslut.
På kommunfullmäktiges sammanträde den 12 december valdes som sagt vilka som ska sitta i de olika nämnderna. Och det finns två saker som är viktiga att framhålla när det gäller nämndssammansättningen. 1. Alla partier i fullmäktige har inte per automatik platser i nämnderna. 2. Partierna, inte folket, utser själva vilka som ska representera dem. Så hur tillsätts nämnderna? Det är kommunfullmäktige som väljer vilka som ska sitta i nämnderna MEN fördelningen måste följa valresultatet och antalet ledamöter och ersättare måste vara minst fem. Som regel tillämpas samma metod (jämkade uddatalsmetoden) som när man utser ledamöter i kommunfullmäktige (se [4]) men eftersom antalet ledamöter i nämnderna är betydligt mindre än i fullmäktige innebär det att småpartier (som t.ex. Miljöpartiet) har ganska små chanser att få platser om man inte går ihop med andra partier i s.k. valtekniska samarbeten. Och mycket riktigt, efter omröstning står det nu klart att Miljöpartiet blir helt utan representation i samtliga nämnder vilket innebär att det enda organ där vi har en möjlighet att påverka politiken de kommande fyra åren är i kommunfullmäktige. Spelar det någon roll, alla beslut måste väl ändå gå genom fullmäktige? Ja, nu kommer vi till det här med att det bara är i teorin som folkets representanter bestämmer.
Nämnderna spelar en viktig och avgörande roll i beslutsfattandet eftersom det beslut som nämnden kommer fram till sällan ändras när det sedan debatteras i fullmäktige (då det är samma partier som har majoritet i såväl nämnderna som i kommunfullmäktige). Men framför allt är det viktigt att förstå att nämnder faktiskt FÅR fatta självständiga beslut i ärenden som bedöms vara av mindre vikt. Kommunfullmäktige kan nämligen delegera beslutsfattandet till nämnderna under vissa förutsättningar. Detta blev också tydligt under samma kommunfullmäktigemöte som nämnts ovan då kommunfullmäktige beslöt att utbildnings- och kulturnämnden (och inte kommunfullmäktige) hädanefter har rätt att fastställa avgifter inom förskola och fritidshem. Det betyder alltså att det i Burlövs kommun numera inte är folkets representanter utan de stora partiernas representanter som bestämmer vilka avgifter som ska gälla för förskola och fritidshem. Att delegera beslutsfattandet på det här sättet är ett enkelt sätt för en styrande majoritet att se till så att färre oppositionsröster har möjlighet att opponera sig mot beslut, att försämra insyn och i slutändan att inskränka demokratin. Jag kanske låter tjatig när jag ständigt tar upp demokratiunderskottet i den här kommunen men det är svårt att inte reagera när det i princip görs inskränkningar av transparens, insyn och demokrati vid varje givet tillfälle.
En annan spännande och intressant sak som hänt är att man nu lämnat ut en ny detaljplan i Kronetorpstaden på samråd. Samråd betyder att man delger ett förslag där man samlar in tankar och åsikter från allmänhet och andra berörda. Detaljplanen och övrig information finns på kommunens hemsida (här: [5]) samt på Medborgarhuset. Den här detaljplanen innehåller förslag på den s.k. grön-blå infrastrukturen vilket i praktiken innebär all grönska, sjöar och vattendrag i hela området. Den innehåller alltså inga byggnader vilket man annars brukar inkludera. Låt oss börja med att titta på förslaget i sin helhet:
Vid en första anblick ser det verkligen grönt ut. Det som är vitmarkerat i kartan är de luckor/hål som inte inkluderas i detaljplanen men där det är tänkt att finnas bebyggelse. Det finns dock några saker som gör mig väldigt bekymrad och som gett mig anledning att författa en insändare till Lokaltidningen. Denna insändare publicerades den 17 december och finns att läsa här [6].
Ur Lokaltidningen Lomma Burlöv 2022-12-17
Som sagt, det ser grönt ut men man luras lätt av kartan. I det nordöstra hörnet är det t.ex. tänkt att placeras en kraftstation vilket nedanstående bild visar (det svart-rutiga området).
Det här är dessutom ett område där det idag finns uppväxt skog (eller skogsdunge om man så vill) och detta kommer man i stort att skövla istället för att försöka bevara och utnyttja till ett naturområde/park. Sen kommer det placeras en vall runt om hela området som upptar en stor del av grönytan. En vall istället för bullerplank är naturligtvis väldigt mycket trevligare men det innebär också att många kommer få svårt att utnyttja den delen som ett rekreationsområde. Det blir t.ex. svårtillgängligt för rörelsehindrade personer, småbarn/familjer eller äldre att klättra upp på en vall. Slutligen är det också problematiskt att man planerar för en minimal ”stadspark”. Ja, frågan är om man ens får kalla det för stadspark för i planbeskrivningen till detaljplanen finns faktiskt en storleksklassificering över olika grönområden och där framgår det att en stadsdelspark är mellan 5-7 hektar samt att en stadspark ska vara minst 20 hektar. [7] ”Stadsparken” i Kronetorp kommer enligt det redovisade förslaget att landa på någonstans kring 2-3 hektar (= grannskapspark). För storleksjämförelse är en fullstor fotbollsplan ca 0,7 hektar (1 hektar är detsamma som 100 m * 100 m eller 10 000 kvm). Nedan illustration från planprogrammet visar lite tydligare hur det är tänkt att se ut (bortsett från att kraftstationen inte är med).
Avslutningsvis, sista ordet är inte sagt om vare sig grönområdena i Kronetorp eller beslutsfattandet kring taxor och avgifter. I höst kommer detaljplanen för Kronetorps grön-blå infrastruktur att debatteras i fullmäktige och förhoppningsvis finns det då fler som reagerar och gällande beslutsdelegeringen av avgifter i förskola har jag i dagarna lämnat in ett överklagande till Förvaltningsrätten för att få det laglighetsprövat. I en demokrati är nämligen en annan viktig princip också att man har oberoende domstolar som kan dra i nödbromsen när politiker fattar galna beslut.
Det var ett tag sedan senaste blogginlägget kom upp men det beror inte på att det funnits för lite att skriva om utan tvärtom har det varit väldigt hektiskt både inom politiken och privat. De som prenumererar eller läser Sydsvenskan kan ha lagt märke till att det dök upp en artikel som handlade om att kommunen nu vill förvärva en stor del av marken i Kronetorpsstaden.[1] Med anledning av köpet hölls ett extrainsatt möte i kommunfullmäktige igår där man tog beslut om förvärvet.
På kartan nedan syns vad som ingår i köpet. All mark inom det rödmarkerade området inkl. gulmarkerade hus (bl.a. Kronetorps gård) ingår MEN däremot inte husen som är markerade i rödvittrandigt.
Det som alltså inte ingår i köpen är de bostadshus som redan byggts. De boende som därmed hoppas på att kommunen nu ska rätta till alla de byggfel som påträffats bör vänta med att ropa hej för den frågan äger fortsatt bolagen eller föreningarna som äger husen. Köpesumman är satt till drygt 210 miljoner och detta är pengar som kommunen nu behöver låna och därmed öka sin låneskuld. Man kan definitivt reagera på summan men huruvida det är marknadsmässigt försvarbart är svårt för en lekman som mig att bedöma. I handlingarna beskrivs det som ett strategiskt köp och det viktigaste är väl kanske att kommunen genom köpet också tar makten över exploateringen och kan styra processen betydligt mer än vad man kunnat göra hittills. Summan bör även sättas i relation till vad kostnaden hade blivit om man inte väljer att ingå avtalen. Låt oss säga att bolagen som idag äger marken, Kronetorp Park AB och Kronetorp Herrgårdshusen AB, antingen inte haft förmåga eller vilja att fullfölja exploateringen eller om man tvingats sälja till, en för kommunen sett, mer tveksam ägare då hade mycket väl de sociala och ekonomiska kostnaderna kunnat bli betydligt högre för kommunen.
Med anledning av markförvärven passade jag på att lämna in en interpellation till kommunstyrelsens ordförande. Man kan enkelt förklarat säga att en ledamot i fullmäktige kan lyfta en fråga till fullmäktige på tre olika sätt, genom motioner, interpellationer och enkla frågor. En motion är, som de flesta säkert känner till, ett yrkande/förslag som leder till beslut (avslag eller bifall). Alltså, om jag vill att en ny lekplats ska byggas eller att kommunen ska utreda en viss fråga kan jag lämna in motion där jag beskriver ärendet och avslutar med mitt förslag till beslut. Interpellationer och enkla frågor däremot leder inte till beslut utan är helt enkelt frågor som man önskar svar på från ett kommunalråd eller någon ansvarig bland de styrande partierna. Skillnaden mellan en interpellation och en enkel fråga är att om man ställer en interpellation öppnar man upp för diskussion och alla ledamöter har rätt att debattera frågan medan vid en enkel fråga får bara den som ställer frågan och den som besvarar den delta. En annan viktig skillnad är också att en interpellation måste besvaras skriftligt och det kan ibland vara att föredra. Interpellationen och svaret ses nedan och finns även på kommunens hemsida:[2]
Det finns några intressanta saker att ta fasta på. För det första, i interpellationen talas det bl.a. om tillsättandet av en styrgrupp och det här tycker jag är ett ypperligt exempel på hur odemokratisk den lokala politiska arenan faktiskt är. Man kan ju lätt förledas att tro att alla partier som sitter i fullmäktige har lika stor insyn och lika möjligheter att bedriva politik bortsett det faktum att man har olika antal ledamöter och därmed olika stort inflytande. Men den som någon gång har suttit i en politisk församling vet att informationen som delges i fullmäktige i de allra flesta fall föregåtts av debatter och diskussioner i olika utskott, nämnder eller styrgrupper och det är i huvudsak där som tjänstemän redogör för ärenden. Det innebär att när ärendet väl kommer till kommunfullmäktige så har de styrande partierna redan bestämt sig för var de står i ärendet och att då försöka väcka opinion för en annan åsikt är i det närmaste omöjligt. Dessutom kan styrande partier tillsätta styrgrupper eller delegera vissa beslut till nämnder och då blir insynen för partier som står utanför än mer begränsad. Styrgruppen för Kronetorp är ett exempel. Notera gärna svaret från kommunstyrelsens ordförande gällande detta i ovan nämnda interpellation. Enligt henne är ”minnesanteckningar” från styrgruppens möten tillgängliga för alla partier. När jag på fullmäktigemötet ställde följdfrågan om var någonstans jag i så fall hittar dessa minnesanteckningar var svaret att de tillkännages i kommunstyrelsens protokoll under punkten delgivningar. Tittar man igenom samtliga protokoll från kommunstyrelsen under det gångna året så kommer man dock bli besviken för där finns inte en enda minnesanteckning. Så frågan kvarstår, hur får jag och mitt parti del av den informationen? Och det finns mängder av liknande exempel på hur information ”förmedlas muntligt” eller bara når fram till vissa partier eller enskilda personer. Kunskap är makt och det utnyttjas i allra högsta grad i politikens värld.
För det andra, den som har läst Sydsvenskans bevakning av Kronetorp kan lätt få uppfattningen att det dels är Sydsvenskans förtjänst att byggfel och annat uppmärksammats och dels att det var tidningens granskning som lett fram till att utbyggnaden sattes på paus. Faktum är att bristerna har påtalats av tjänstemän och politiker genom tillsynsärenden och genom att frågan lyfts i miljö- och byggnämnden redan innan tidningen påbörjade sin granskning och kommunen har inte aktivt gått in och stoppat utbyggnaden (vilket man lätt kan tro på sättet Sydsvenskan framställer det) utan det handlar om att man inte har kunnat gå vidare i processen för att markägaren, Kronetorp Park AB, ej medverkat genom att skicka in de handlingar som krävs (se svaret på min första fråga i interpellationen). Med det sagt, det stora problemet med Kronetorpsutbyggnaden är att det som byggts inte är hållbart trots att man från exploatörens sida marknadsfört husen väldigt hårt med hållbarhet i fokus. Och det är här kommunen har begått den största tabben enligt mig. Hållbarhet är ett modeord som man gärna slänger sig med men kommunen har få eller mycket dåliga sätt att både mäta hållbarheten i det som byggs och framför allt alldeles för få kravspecifikationer på vad man menar med det. Hållbarhet handlar nämligen både om att man ska bygga byggnader som kan stå emot väder och vind, att man ska bygga åtkomliga bostäder som är ekonomiskt hållbara samt att man bygger områden som är socialt hållbara (dvs att det t.ex. finns serviceutbyggnad i området och att man strävar mot att motverka segregation). Inget av detta har man lyckats med i Kronetorpsområdet och där MÅSTE kommunen vara mer självkritisk och upprätta bättre verktyg för att man fortsättningsvis inte ska gå igenom samma misstag när man t.ex. bygger ut Sockerbruksområdet eller andra bostadsområden. Det är anmärkningsvärt att kommunstyrelsens ordförande på frågan om hur man säkerställer att man nu åtgärdar de brister som framkommit besvarar det med att hänvisa till att man följt gällande lagstiftning och därigenom frånsäger sig allt ansvar. Hade man haft en ambition och avsikt att leva upp till vad begreppet ”hållbarhet” faktiskt innebär borde man istället ta åt sig av kritiken och arbeta för att upprätta bättre styrmedel eller verktyg så att man långt tidigare säkerställer att det som byggs i kommunen håller måttet. Det här kommer vi från Miljöpartiet driva som en hjärtefråga under mandatperioden och än så länge har styret mycket kvar att bevisa.
Tobias Steen (MP) 