När vi så småningom blickar tillbaka på den här mandatperioden är det mycket troligt att förra veckans kommunfullmäktige kommer betraktas som det enskilt viktigaste sammanträdet. Anledningen är att det då fattades ett beslut som sannolikt innebär att både Burlövs skolor och ekonomi påverkas negativt för lång tid framöver. Jag syftar förstås på beslutet om att godkänna ett markanvisningsavtal med företaget Hemsö Benzelius AB som vill bygga en skola åt Internationella Engelska Skolan. Jag har i olika inlägg här på bloggen tagit upp turerna kring denna etablering och diskuterat konsekvenserna (se 1, 2, 3, 4) och Tankesmedjan Balans, som granskat den svenska skolan i många år, har också skrivit om det på sin blogg. Även om detta bara är första steget i en etablering av IES och det kommer följa fler beslut i kommunfullmäktige innan Hemsö gör verklighet av sina planer så blir det nu otroligt svårt att förändra utgången. Det som är kanske mest anmärkningsvärt med hela debatten är att styret konsekvent vägrat peka på någon slags evidens kring att IES verkligen kommer innebära att vi får en mer högkvalitativ eller kostnadseffektiv skola. Samtidigt har vi i oppositionen (S, V och MP) gett flera exempel på kommuner där IES etablering inneburit motsatsen (dvs en sämre fungerande skola för de elever som är i störst behov i kombination med en kostnadsexplosion för kommunen). Det är frustrerade när det inte spelar någon roll vilken fakta man slänger på bordet för styret är inte intresserade av att lyssna på eller ens ta reda på fakta. Argumentet från styrets sida har hela tiden varit att valfriheten måste värnas (oavsett vad det kostar!) och det är tydligt att det här är en ideologisk fråga för dem. På kommunfullmäktigemötet blev det närmast komiskt när SD:s skolpolitiska talesperson, Mats Hedenström, gick upp i talarstolen och försökte verka nyanserad genom att säga att han minsann kunde se både för- och nackdelar med en etablering. Fördelen var så klart valfriheten och nackdelen var att man inte pratade svenska på skolan.
En annan ekonomiskt viktig fråga av större dignitet var också uppe på dagordningen. Det handlar om avloppstunneln och nya avloppsreningsverket Sjölunda (eller MAXIMA-projektet som det kallas efter den romerska underjordiska avloppskanalen som fortfarande är i bruk(!)). Det här projektet har varit en följetong i media senaste åren främst eftersom Lund har velat fram och tillbaka kring om de ska vara med eller utveckla deras egna reningsverk Källby. Nu har de bestämt sig för att hoppa på tåget till allas(?) stora förtjusning och i princip alla inblandade kommuner har nu röstat igenom förslaget. Nu på torsdag (30/5) röstar man om det i Lomma och det enda som återstår sen är att man också ska klubba beslutet i VA Syd. Den totala notan beräknas landa på 17,5 miljarder kronor, byggstart beräknas ske under 2027 och det förväntas driftsättas 2035. Det kommer förstås innebära en hel del tålamodsprövningar för de hushåll som drabbas av grävarbeten och annat. På kartan nedan ser man hur linjesträckningen (grön linje) är tänkt att gå.
Ur VA-Syd MAXIMA presentation
Det som är positivt för Burlövsbornas del är dock att VA-taxan, trots den massiva investeringskostnaden, förväntas bli lägre under förutsättning att befolkningsprognosen slår in. Till det ska dock sägas att befolkningsprognosen så långt fram i tiden är mer av en gissning än sanning.
Ur VA-Syd MAXIMA presentation
Låt oss avsluta detta inlägg i dur. Jag hade en motion uppe som, hör och häpna, röstades igenom! Motionen handlade om trygghetsvärdarna och jag eftersökte en extern utredning av vilka effekter de det facto haft för det trygghetsskapande- och brottsförebyggande arbetet. Problemet med införandet av trygghetsvärdar (som styret gjorde föregående mandatperiod) är nämligen att vi inte vet om de faktiskt haft en positiv effekt på tryggheten i kommunen för man har aldrig utvärderat insatsen. Vi i Miljöpartiet har dessutom varit kritiska till att man lade ner Fältgruppen som har en helt annan kompetens att arbeta med trygghetsarbete utifrån relationsskapande insatser. Kommunstyrelsen har nu fått i uppdrag att tillsätta en extern utredning som bl.a. utreder dess effekter och resultatet av utvärderingen ska redovisas för kommunstyrelsen senast i mars 2025. Efterlängtat och välbehövligt!
Nu är det valspurt. Under veckan kommer vi kampanja och dela ut valmanifest. I lördags var det Burlövsfesten på Burlöv centers parkering med bl.a. politikerutfrågning. Här nedan en kort video från utfrågningen där jag på en minut förklarar varför jag tycker du ska rösta på Miljöpartiet. Kom ihåg! Det viktiga är att du röstar oavsett vilket parti du väljer. Allt gott!
Trygghet, trygghet, trygghet. Finns det egentligen något politikområde på lokalnivå som man diskuterar mer flitigt i sociala medier än brottslighet och trygghet? Flödet fullkomligt svämmar över av inlägg om nedskräpning, inbrott, stölder, buskörning och härjande ungdomar. Kanske var det till och med så att högerpartiernas starka satsning på just trygghetsfrågor förra valet gjorde att de för första gången sedan kommunen bildades lyckades ta makten i Burlöv?[1] Det är en viktig fråga och en fråga som Burlövs politiker inte bara bör utan måste ta på allvar. Därför kan det vara intressant att syna den enskilt största satsningen för ökad trygghet under senaste mandatperioden. Jag talar förstås om införandet av trygghetsvärdar. I detta inlägg kommer jag försöka reda ut vad man önskade få ut av projektet, resultatet samt vad det kostar och slutligen kommer jag ge ett förslag på alternativ lösning.
Vi kan börja med att backa bandet till innan förra valet och titta på problemformuleringen hos de partier som förespråkar trygghetsvärdar. Liberalerna skrev då ett debattinlägg där de redan i ingressen slår fast att det framför allt är i brottsförebyggande syfte som trygghetsvärdar behövs. Detta då antalet anmälda brott i Burlövs kommun ökat under åren 2015 till 2017.[2] Särskilt lyfter man att trygghetsvärdarna kan vara en resurs i att minska bostadsinbrotten och att de genom att patrullera i villaområden kan upptäcka sådant som annars inte uppmärksammas eller upptäcks långt senare. Viktigt är också att trygghetsvärdarna sägs ha en lugnande effekt genom sin synlighet och blotta närvaro ute i samhället.
Nedan är två bilder tagna från Brå:s (Brottsförebyggande rådet) statistik över anmäldra brott i Burlövs kommun som visar dels det totala antalet anmälda brott och dels brott kopplade till olaga intrång och stöld i hemmet:
Statistiken ovan visar siffror från 2011 och framåt vilket belyser utvecklingen över tid. Det vi först och främst lägger märke till är att Liberalerna förvisso hade rätt i att antalet anmälda brott ökade under perioden 2015 till 2017 MEN om vi jämför siffrorna från dessa år med siffrorna från åren 2011-2014 så ser vi ganska tydligt att antalet anmälda brott var betydligt högre då. Flest anmälda brott var det 2013 (15 244/100 000 invånare) och därefter minskade antalet anmälda brott stadigt (13 355 år 2014 och 12 119 år 2015) för att återigen vända upp (12 196 år 2016 och 12 649 år 2017). Det är alltså ganska magstarkt att göra ett stort nummer av att antalet brott ökat under perioden 2015-2017 då denna ökning är marginell i jämförelse med MINSKNINGEN av brott från åren innan. 2019 är det år då det anmäldes minst antal brott (11 609) och då kan man lätt förledas att tro att det är en effekt av trygghetsvärdarnas tillkomst men eftersom två av trygghetsvärdarna kom på plats sommaren 2019 och de andra två i november samma år[3] så får vi istället titta på siffrorna för 2020 och 2021 om vi vill se vilken effekt de eventuellt har haft. Då kan vi konstatera att 2020 ökade antalet anmälningar igen (till en nivå som var högre än såväl 2015 som 2016 och 2017) och 2021 var vi på en nivå som var högre än både 2015 och 2016 men något lägre än 2017. Man kan alltså krasst konstatera att utvecklingen går upp och ner över tid och att det överlag de senaste åren legat omkring 12 000. Tittar vi sedan på den andra bilden som visar inbrott så var faktiskt antalet anmälda inbrottsstölder som lägst förra året dock var antalet anmälda olaga intrång högre än de tre föregående åren (2018, 2019, 2020) och även högre än 2011 och 2016. Återigen kan vi konstatera att 2011-2014 hade ett högre antal anmälningar och att det sedan stadigt minskar under ett par år för att därefter gå lite upp och ner från år till år.
Förutom det rent brottsförebyggande syftet med trygghetsvärdar så har ett annat syfte också vara att de ska ha en trygghetsskapande funktion. Begreppet trygghet är relativt och den upplevda tryggheten subjektiv från person till person. Alltså, det som en person uppfattar som otryggt kanske för en annan inte alls är något problem. Olika målgrupper har också olika uppfattningar om vad som är tryggt och otryggt.[4] Ett exempel som ges i Länsstyrelsens rapport ”Ordningsvakt, väktare och trygghetsvärd – Vad visar forskningen?”[5] är att ungdomar kan uppleva att uniformerade vakter eller poliser sprider en otrygg stämning eller en oro kring att området är brottsutsatt medan äldre tvärtom uppfattar det som en trygghet. Beroende på vem som upplever problem med trygghet och vari problematiken finns så kan det finnas olika lösningar. I underlaget till beslut för inrättande av trygghetsvärdar skriver kommunledningsförvaltningen att man framför allt hoppas att skadegörelse och antalet ”oönskade händelser” ska förebyggas och minskas ”genom ett utökat social samspel”. Här betonas alltså snarare att det är viktigt att trygghetsvärdarna bidrar med ett relationsskapande arbete där man genom dialog och samverkan med polis, skola, socialtjänst etc. sprider lugn och minskar otryggheten.
För att utvärdera de trygghetsskapande effekterna använder kommunen två olika mätningar. Dels polisens trygghetsmätning och dels SKR öppna jämförelser. Den sistnämnda mätningen används för att se hur Burlöv ligger till i jämförelse med övriga kommuner i landet och här kan det konstateras att kommunen både 2020 och 2021 hamnar på plats 104 (av 290).[6] Det här kan jämföras med plats 94 år 2019, plats 59 år 2018 och plats 61 år 2017.[7] Slutsatsen är alltså att tryggheten i Burlöv antingen försämrats eller att andra kommuners trygghetsarbete blivit betydligt bättre än Burlövs. I polisens senaste trygghetsmätning ser det ut på följande sätt:
Man gör en indexering utifrån 6 olika nivåer med följande betydelse:
Nivå 0 – Närmast obefintligt problem Nivå 1 – Inte alls påtagligt problem Nivå 2 – Inte särskilt påtagligt problem Nivå 3 – Ganska påtagligt problem Nivå 4 – Påtagligt problem Nivå 5 – Mycket påtagligt problem Nivå 6 – Alarmerande påtagligt problem[8]
Siffrorna ska sedan tolkas så här: 21 (2) betyder 21 procent (index 2). Statistiken visar här att totalindex förvisso minskat från 2,25 år 2020 till 2,03 år 2021 men att den också ökade från 2019 till 2020. Problemindex för utemiljö (dit skadegörelse och nedskräpning hör) har förändrats marginellt under samma period men har samma index 2021 som man hade åren 2015-2018 och är sämre än 2019 års index. Överlag är det marginella skillnader och det är svårt att se generella mönster då det sker både ökningar och minskningar från ett år till ett annat.
Kan vi då utifrån detta konstatera ifall trygghetsvärdarna haft någon önskad effekt eller inte? Nej, dels eftersom siffrorna inte tydligt visar signifikanta skillnader över tid och dels därför att mätningarna inte på något sätt kopplas till trygghetsvärdarnas arbete. Visst, vi kan se hur många som anmäler brott och hur många som upplever problem med trygghet men om det beror på att trygghetsvärdarna haft en positiv eller negativ inverkan är omöjligt att urskilja. Här behöver kommunen se över sina utvärderingsinstrument och hur man på ett bättre sätt kan mäta effekten av insatsen. Eller rättare, de partier som förespråkar en ökning av antalet trygghetsvärdar bör framför allt kunna presentera lite siffror på vilken effekt de faktiskt har. För faktum är att det inte är en obetydlig kostnad vi pratar om här. Totalt har man anslagit 3,5 miljoner och på årsbasis räknar man med att det kostar strax över 2 miljoner.
Finns det alternativa lösningar? Med tanke på att vi inte kan se att trygghetsvärdarna haft någon effekt vare sig gällande det brottsförebyggande arbetet eller i ett trygghetsskapande syfte bör man förstås titta på alternativ. I den tidigare nämnda rapporten från Länsstyrelsen (och detta är för övrigt en rapport som var en del av underlaget till beslutet att införa trygghetsvärdar) är det tydligt att forskningen snarare visar att aktörer så som fältgruppen har ”större möjlighet att skapa kontakt och förtroende som kan leda till ökad trygghet och på sikt vara brottsförebyggande” om man önskar ta itu med bråkiga ungdomsgäng eller skadegörelse/nedskräpning relaterad till den typen av problematik.[9] Pratar man med socialtjänsten här i Burlöv är det också tydligt att de hellre ser den typen av satsningar. Mitt svar på frågan om alternativa lösningar blir då: Lyssna på det professionen och forskningen säger och återupprätta fältgruppen! Trygghetsvärdar kan möjligen finnas kvar som komplement MEN då är det viktigt att man på ett konkret sätt, med fakta och statistik, först och främst påvisar att de faktiskt har en positiv effekt.
Från tid till annan kan man läsa diverse debattartiklar på temat legalisering av narkotika. I takt med att allt fler länder och delstater väljer att öppna för en mer liberal hållning och åtminstone göra marknaden för de ”lättare” drogerna legal så höjs också fler röster för att Sverige ska gå samma väg. Historiskt har medier, samhällsinstitutioner och majoriteten av politikerna haft en enad front mot denna liberalisering men det tycks nu vara på väg att vända. Kanske var det Magnus Lintons bok ”Knark: en svensk historia”[1] från 2015 som fick framför allt medierna (och då i synnerhet kulturredaktionerna) att mer öppet omfamna den liberala linjen. Lintons stora poäng, och det som blivit knarkivrarnas främsta argument, är att den svenska repressiva (=trycka tillbaka) hållningen och politiken varit totalt misslyckad eftersom Sverige uppvisat en mycket högre narkotikadödlighet än flertalet andra länder. Bland de medier som på senare tid anammat denna ståndpunkt och salufört en förändrad narkotikalagstiftning finns ledande skribenter hos bl.a. Sydsvenskan[2], Expressen[3] och Aftonbladet[4]. Även SVT har i reportage framhävt denna syn.[5]
Ämnet är intressant och hanteringen av frågan är definitivt viktig i en kommun som Burlöv. Vi är inte bara en kommun i en storstadsregion utan också en kommun nära gränshandeln och en kommun som sedan länge brottats med problematik kring utanförskap och socioekonomiska svårigheter. Polisens senaste trygghetsmätning visar t.ex. att Burlöv har ett klart mer påtagligt problem med missbruk än våra grannkommuner Kävlinge, Lomma och Staffanstorp.[6]
Borde vi då legalisera droger i stort eller åtminstone lättare droger som typ cannabis? Om du orkat dig igenom inledningen av denna text kan du förmodligen gissa dig till vad jag har för inställning i frågan. Nedan redogör jag för varför jag tycker att vi fortsatt bör ha en restriktiv hållning.
Vi kan börja med att försöka bena ut det här om att den svenska hållningen och politiken varit misslyckad eftersom dödligheten är större i Sverige än i andra europeiska länder.
Det här med statistik kring dödlighet och framför allt det som klassas som narkotikarelaterad dödlighet är intressant och alls inte så svart och vit som många vill göra gällande. För det första, i statistiken ryms sällan den dödlighet som orsakas av exempelvis drograttfylla eller andra indirekta följder där droger är inblandade utan man syftar ofta på dödsfall där narkotika är den direkta dödsorsaken (oavsiktliga överdoser, förgiftningar med oklar avsikt eller narkotikarelaterad suicid). För det andra bör man, som Folkhälsomyndigheten mycket riktigt påpekar, tolka statistiken och framför allt jämförelsen mellan länder med försiktighet eftersom olika länder mäter på olika sätt och olika länder också rapporterar in på olika sätt.[7] För det tredje, dödligheten är en sak men det finns även andra aspekter man måste ta hänsyn till när man ska utforma en narkotikapolitik. Hur ser det ut med antalet droganvändare/missbrukare i länder med mer liberal drogpolitik jämfört med länder med mer restriktiv hållning? Är det nödvändigtvis bättre att minska den narkotikarelaterade dödligheten om det leder till ett ökat missbruk? Det hade varit uppfriskande om man hade en mer nyanserad diskussion eller debatt kring det här.
Ett annat vanligt argument man ofta hör är att det skulle saknas vetenskapliga belägg för den svenska repressiva hållningen. Detta argument kombinerar man gärna med att hänvisa till uttalanden som gjordes för 30-50 år sedan som man sedan i ett trollslag kopplar ihop med dagens politik och påstår att det finns en röd tråd däremellan (se t.ex. [8]). Faktum är att dagens narkotikapolitik i mycket högre grad bygger på den forskning som finns i ämnet än det bygger på svepande och generaliserande uttalanden från enskilda personer på 60-, 70- och 80-talet. Det finns MYCKET forskning som både visar på att en ökad tillgänglighet tycks leda till ett ökat missbruk och att en ökad acceptans för droger leder till negativa konsekvenser för ett samhälle.
Och så ett tredje argument som man ganska ofta hör. Genom en legalisering eller avkriminalisering slår man undan benen för de gängkriminella. Standard brukar även vara att lägga till en jämförelse med alkoholen innan och efter förbudstiden. Stämmer det? Nja, tvärtom tycks det vara så att det i länder som legaliserat cannabis fortsatt finns en omfattande illegal droghandel. I en översiktsartikel från juni 2020 om effekten av cannabislegalisering i USA konstateras t.ex. att: ”I samtliga länder som legaliserat cannabis fortgår en omfattande illegal försäljning, och försäljningen till minderåriga har ej stävjats. Billig, högpotent cannabis och att slippa registreras är fortsatta konkurrensfördelar för den illegala marknaden”.[9] I veckan kunde vi dessutom läsa att antalet dödsfall av den mycket potenta drogen fentanyl ökat i USA eftersom de kriminella nätverken ”[i] takt med att flera amerikanska delstater legaliserat cannabis […] i stor utsträckning ställt om till heroin och sedan till fentanyl”.[10]
Till sist kan det även vara intressant att påpeka att den narkotikarelaterade dödligheten faktiskt minskat i Sverige de senaste tre åren vilket bl.a. tros bero på att man förändrat lagstiftningen kring exempelvis sprututbyte.[11] Stora satsningar på vård, behandling och utbildning verkar med andra ord ha en bättre effekt än att tillgängliggöra knarket.
Tobias Steen (MP) 