Befolkningsprognos och äldreomsorg

Det kan knappast ha undgått någon att Burlövs kommun är inne i en aldrig tidigare skådad tillväxtfas.  I Bostadsförsörjningsprogrammet som antogs 2018-09-17[1] prognosticerar man att det i Burlövs kommun år 2027 kommer finnas drygt 24 000 invånare vilket är en ökning med drygt 4000 från dagens ca 20 000 invånare. Detta innebär en genomsnittlig befolkningstillväxt på 2,9% per år. I samma rapport går det också att läsa att ”[e]rfarenheter visar att 1-1,5% ökning är vad jämförbara kommuner mäktar med under längre tid om ekonomin ska vara i balans” (s. 5) och att en befolkningstillväxt på 2,9% ”…är en ökning av utbyggnadstakten som bedöms vara svår att mäkta med” (s. 37). Nu blir det mycket siffror här vilket kanske är oundvikligt när man pratar befolkningsprogonser men i den senaste befolkningsprognosen som gjordes och som har en längre tidshorisont[2] spås att befolkningen kommer öka till drygt 27 400 personer år 2030, drygt 34 000 år 2040 och ca 37 500 år 2050.[3] Förutom de rent ekonomiska aspekterna och konsekvenserna ställer en sådan utbyggnadstakt också stora krav på att kommunen planerar för och bygger ut förskolor, skolor, parker, infrastruktur, socialtjänst osv.

Befolkningsprognoser är naturligtvis inga sanningsdokument utan kvalificerade antaganden. Icke desto mindre är de viktiga instrument i planeringen av framtida utbyggnad och skatteunderlag. Vid framtagande av befolkningsprognoser brukar man ofta ta höjd för diverse felberäkningar genom att redogöra för ett lägsta och högsta scenario. Ovan nämnda siffror är utifrån ett normalscenario och utgår ifrån Burlövs kommuns egna antaganden om nyproduktion. I det scenariot har man gjort ett generellt antagande om att 25 procent av bostäderna i Kronetorp och Burlöv center inte genomförs enligt ursprunglig plan utan senareläggs till efter 2041. Det man också ska bära med sig är att prognosen gjordes innan Rysslands invasion av Ukraina och innan Riksbankens höjningar av reporänta. Vad sådana externa faktorer har för konsekvenser för utbyggnadstakten och befolkningsökningen är förstås svårt att beräkna.

Med det sagt, allt annat lika kan vi alltså räkna med att befolkningen nu och för en lång tid framöver kommer öka dramatiskt och frågan är vilken beredskap kommunen har för detta? I det här inlägget tänkte jag försöka bena ut kommunens beredskap gällande boende för äldre (eller ”särskilt boende” som det också kallas). Kommunen har tre sådana boenden; Boklunden och Svenshög i Arlöv samt Harakärrsgården i Åkarp. Totalt finns det 163 lägenheter (som fördelas enligt följande: Svenshög 30 lgh, Boklunden 69 lgh, Harakärrsgården 64 lgh). Det finns idag inga köer till att få plats på ett särskilt boende utan tvärtom finns det uppskattningsvis ett 20-tal lägenheter som är lediga (OBS! Det är svårt att ge ett exakt antal då förhållandena ändras ganska ofta). Till saken hör dock att en viss beredskapsbuffert alltid är bra att ha, exempelvis ingick en del av de lediga lägenheterna i den beredskapsplan som gjordes för att kunna ta emot ukrainska flyktingar. Det finns en beredskap för att möta det ökande behovet och en lokalbehovsplan för 2022-2031 antogs i socialnämnden den 28 april i år vilket är mycket bra.[4] I den utredning som gjordes i samband med framtagandet av lokalbehovsplanen kom man fram till att det fanns behov för att bygga ett nytt demensboende med 32 lägenheter samtidigt som man avvecklar Svenshögs äldreboende. Eftersom Svenshög idag, som sagt, har 30 lägenheter betyder det att fram till 2030 räknar man med en kapacitetsökning på totalt två (!) lägenheter vad gäller särskilt boende. Hur ser då befolkningsprognosen ut för gruppen äldre under motsvarande period? Nedan kan vi se en tabell över befolkningsprognosen uppdelat i ålderskategorier.

Utdrag ur ”Befolkningsprognos Burlövs kommun 2021-2052” WSP Sverige AB

Om vi är snälla och drar gränsen vid 75+ så beräknas befolkningen här ha ökat med 254 personer år 2030. I tidigare nämnda utredning angående lokalbehovsplan konstaterar man dessutom att antalet personer med demenssjukdom (oaktat ålder) beräknas ha ökat från 270 till 340 år 2030 om Burlöv följer samma utveckling som Sverige i stort.[5] Så hur går det här ihop? Ja, man räknar helt enkelt med att allt fler äldre bor hemma och att behovet av hemtjänst ökar samtidigt som behovet av särskilt boende minskar. Men här tror jag man gör ett litet feltänk. Eller åtminstone att man inte riktigt tar höjd för att fler kan behöva vårdas utanför hemmet. Även om så lite som var tionde av de som är 75+ år 2030 skulle ha behov av ett särskilt boende medan 9 av 10 vårdas i hemmet så skulle det innebära en situation där våra boenden når bristningsgränsen eller nära nog om vi inte utökar antalet lägenheter betydligt mer. Att allt fler vårdas i hemmet eller erbjuds hemtjänst istället för särskilda boenden är heller inget som nödvändigtvis handlar om att vårdtagarna (eller ”brukarna” som det så fint heter) själva hellre vill det utan tvärtom finns det många som inget annat önskar än att få plats på ett särskilt boende men som nekas för att de anses för friska. Ett i raden av exempel kunde vi läsa i Sydsvenskan så sent som för en dryg vecka sedan. 91-åriga Berit Möller som trots reumatism, stora smärtor och en allt sämre syn ändå får avslag av Lunds kommun för sin ansökan om särskilt boende då man bedömer att hennes vårdbehov kan tillgodoses i hemmet.[6]

Eftersom byggandet av nya boenden är en tidskrävande åtgärd behöver man börja planera för detta redan nu om man vill ha en beredskap om 5-10 år. Parallellt med en utbyggnad av antalet lägenheter inom särskilt boende bör man också planera för att bygga andra typer av boenden för äldre med inslag av service. Varför inte något liknande Bovieran i Svedala eller 55 plus boenden som planeras i Lund?[7] Det är hög tid att agera nu om vi vill möta morgondagens behov!


[1] Bostadsförsörjningsprogram 2018

[2] Protokoll KF 2022-02-07 2.4 Befolkningsprognos Burlövs kommun

[3] Ibid s. 17

[4] Protokoll SN 2022-04-28

[5] Protokoll SN 2022-02-17 s.10

[6] Sydsvenskan 2022-07-25 91-åring nekas särskilt boende…

[7] Bovieran Svedala Sydsvenskan 2022-06-20 Storsatsning på bostäder för 55 plus i Lund

Privatisering av hemtjänsten

Vid senaste sammanträdet i kommunfullmäktige drev Alliansen (M, L och C) tillsammans med SD igenom att man ska fatta beslut om huruvida Burlövs kommun ska släppa in privata aktörer i hemtjänsten vid behandlingen av budgeten för 2024. I samband med beslutet yttrade Anneli Kihlstrand (C), Kristoffer Daag (L), Mats Lithner (politisk vilde fd L) och Amelie Gustafsson (M) följande: ”Alliansen (M, L och C) har för avsikt att införa utökat hemtjänstval [dvs privatisera hemtjänsten förf. anm.] [..] i Burlövs kommun under 2024. Upphandling ska ske under 2023.” Att man yttrar sig på det här sättet är ett tydligt tecken på att man kommer försöka göra detta till en valfråga.

Till saken hör att man redan tidigare under denna mandatperiod försökt privatisera hemtjänsten men då återremitterades (dvs skickades tillbaka för att kompletteras med mer underlag) ärendet efter att SD den gången röstade med S. Den analys som togs fram då visade att en privatisering ”…innebär en risk för negativ inverkan såväl på kommunens ekonomi som på arbetsbelastning på olika nivåer i organisationen”[1]. Det är en intressant slutsats eftersom att ett av argumenten för att privatisera verksamheter ofta brukar vara att det anses vara mer effektivt och billigare för kommunen. Hur hänger det ihop? Det kan absolut finnas ekonomiska effektivitets- och rationaliseringsvinster i form av att privata bolag, vars syfte är att gå med vinst, också har större incitament för att hålla nere kostnaderna. MEN det finns två grundläggande problem med att man privatiserar just välfärden som motverkar den eventuella vinst man gör. Det ena handlar om att välfärden (dit exempelvis sjukvård och skola hör) inte är saker vi kan välja bort om vi tycker det är ett dåligt alternativ. En marknad styrs av utbud och efterfrågan och det innebär att om priset på varan är för högt eller produkten för dålig så kan jag som konsument antingen välja ett annat alternativ eller rent av välja bort att konsumera just den produkten. Efterfrågan kan med andra ord sjunka och det kan i sin tur tvinga aktörerna att förändra sina produkter eller rent av gå i konkurs. Den totala efterfrågan på sjukvård och utbildning är dock konstant oavsett om skolan eller sjukvården är dålig. Det som möjligtvis kan hända är att patienter eller elever väljer andra sjukvårdsaktörer eller skolor men eftersom antalet platser som de olika aktörerna erbjuder är begränsade och eftersom efterfrågan inte sjunker utan bara omfördelas innebär det i praktiken att det kommer uppstå en situation där vissa aktörer blir väldigt populära och vissa aktörer blir impopulära och tadaa vi har fått en segregation! Segregationen leder i sin tur till att kommunen får minskade intäkter (färre patienter/elever) och ofta får ta hand om de fall som kräver mer insatser vilket är kostsamt både i kronor räknat och i arbetsmiljöåtgärder, personaltäthet etc. Det andra som gör att kostnader vid en privatisering ökar är att marknadsmodeller har betydande  s.k. transaktionskostnader[2]. Alltså att det kostar att förhandla och upprätta avtal samt att det kräver en betydande kontrollinstans för att övervaka/kontrollera att avtalen följs. Så även om man gör effektivitetsvinster så äts det upp av transaktionskostnaderna.

Ekonomi och ökade kostnader är en sak men det viktiga är ju egentligen huruvida kvaliteten förbättras eller ej. En bra skola, vård och omsorg ska få kosta och om det innebär att man måste privatisera verksamheten so be it! Men dessvärre är jag inte övertygad om att en privatisering ökar kvaliteten. Oavsett vem som är arbetsgivare är det ju fortsatt samma personer som utför arbetet. Dvs lärarna och undersköterskorna är samma personer oavsett om de jobbar på en privat skola/vårdcentral eller för det offentliga. Det talar för att en privatisering inte löser problemen utan snarare handlar om i vems fickor vinsten så småningom hamnar, aktieägarens eller det offentliga. Låt oss inte heller glömma det haveri som skedde med Lommas äldreboenden och hemtjänst och som ledde till att t.o.m moderaterna kände sig tvingade att återta omsorgen i kommunal regi[3].


[1] Kommunfullmäktiges protokoll 2022-06-20 s. 17

[2] Rothstein, Bo; Blomqvist, Paula. Välfärdsstatens nya ansikte. 2008. s. 222

[3] Efter år av missnöje… Sydsvenskan 2021-02-28