Miljöpartiets huvudargument för att inte samarbeta med Sverigedemokraterna har ofta varit att man tycker att partierna har helt olika värdegrund. För en vanlig väljare kan det vara svårt att förstå vad man menar med det. Båda partierna använder, i grund och botten, demokratiska metoder för att föra ut sin politik och även om varken Sverigedemokrater eller Miljöpartister är särskilt intresserade av att erkänna det så finns det faktiskt några frågor där partierna står ganska nära varandra. Ta djurrättsfrågor t.ex. där Sverigedemokraterna ända sedan sina öppet nazistiska dagar varit förespråkare för ett starkt djurskydd. I deras principprogram kan man bl.a. läsa att de ”[…] ser omsorgen om djuren som ett mått på hur utvecklat ett samhälle är och strävar efter ett samhälle där inga djur utsätts för onödigt lidande. Djur som befinner sig i människors ägo skall behandlas med respekt och i största möjliga utsträckning beredas möjlighet att få utlopp för sitt naturliga beteende.”[1] Se där, en formulering och en värdegrund som jag tror de allra flesta i Miljöpartiet skulle kunna skriva under på. Så vad handlar det här om egentligen? För mig, som aktiv inom Miljöpartiet, är det plågsamt tydligt att våra partier står väldigt långt ifrån varandra gällande människosyn. Och, nota bene, det här handlar inte bara om synen på människor som flyr från krig och förtryck. I detta inlägg tänkte jag därför ge ett konkret exempel på detta tagen från den berömda verkligheten.
På socialnämndens senaste sammanträde var en av punkterna en genomgång av en uppföljningsrapport av verksamheten. Enkelt uttryckt så gick man igenom hur pass väl verksamheten når upp till de mål man satt för verksamhetsåret och vilka risker man ser framöver. En del av verksamheten är hemtjänsten. Hemtjänst innebär, som de flesta känner till, att vård och omsorgspersonal kommer hem till en brukare för att hjälpa till med diverse hushållsarbete eller personlig omvårdnad. Hemtjänsten är behovsprövad och det innebär att man ansöker om hjälp och att en biståndshandläggare från kommunen sen utreder och bedömer hur omfattande behov av hjälp man har samt beslutar om vilket stöd som ska ges. Biståndshandläggaren kan då bevilja personen x antal timmar i veckan för hjälp med exempelvis städning, sällskap på promenader, matlagning eller utföra andra vardagssysslor etc. I den uppföljningsrapport som presenterades på sammanträdet framkom en del intressanta siffror. Bl.a. konstaterades att antalet beviljade timmar, i Burlövs kommun, har ökat från 7563 timmar år 2013 till 15922 timmar år 2021. Det kan såklart finnas flera förklaringar till det. Behovet av hemtjänst kanske har ökat för att antalet personer blivit fler, de som kräver insatser idag kanske har ett större vårdbehov än tidigare eller så gör man helt enkelt andra (snällare) bedömningar idag än man gjorde då. Men oavsett anledning till ökningen så blir de här siffrorna VÄLDIGT talande när man jämför med hur många anställda kommunen hade då och har nu. För att få en bild av detta går det inte att bara räkna antalet anställda utan istället tittar man på antalet årsarbetare som alltså är den summerade arbetstiden (exempelvis två anställda som är anställda femtio procent vardera räknas som en årsarbetare). År 2013 uppgick antalet årsarbetare till 53,27 och år 2021 uppgick det till 56,75. Det betyder att under samma tidsperiod som antalet beviljade timmar ökat med mer än 100% har antalet människor som ska utföra tjänsterna ökat med mindre än 10% (!). Och nu kommer vi till det här med människosyn. För när de här siffrorna påtalades i nämnda möte sitter representanter från främst SD och M och menar att det här handlar om att man idag arbetar mer effektivt. Människosyn handlar också om vilka arbetsvillkor man tycker är rimliga. Är det rimligt att hemtjänstpersonalen år 2021 ska hinna med dubbelt så mycket arbete som hemtjänstpersonalen förväntades utföra år 2013?
Synen på människan är väsensskild mellan en Sverigedemokrat och en Miljöpartist. Oavsett vilken politisk fråga vi pratar om så är sättet vi betraktar andra människor avgörande för vilka politiska val och ståndpunkter vi har. Betraktar vi dagens unga som odisciplinerade, hemtjänstpersonalen som lata och flyktingar som en belastning så får vi ett annat samhälle än om vi istället ser på människor som nyfikna, hjälpsamma och i grunden goda. Vilken människosyn föredrar du?
Innevarande fullmäktige hade sitt sista sammanträde i måndags. Nästa gång som fullmäktige samlas blir i mitten av oktober och då är det de nyvalda ledamöterna (inklusive undertecknad!) som tar plats. Just nu är det fortsatt svårt att säga vilken konstellation eller vilka partier som kommer styra kommunen framöver eftersom det pågår förhandlingar mellan partierna men inom ett par veckor lär det ha klarnat. På måndagens fullmäktige togs det bl.a. beslut om politikernas arvode för kommande mandatperiod samt datum för när sammanträden i fullmäktige och i de olika nämnderna äger rum under 2023 (se [1] och [2]) men mer intressant (i mitt tycke) var två andra beslut som togs under kvällen. Dels gick en begäran om ytterligare medel för ombyggnad av biblioteket i Åkarp igenom och dels antogs en detaljplan för stationsområdet i Åkarp.
Jag har i ett tidigare inlägg tagit upp biblioteksflytten från Dalslundskolan till Möllegården som pågår i detta nu. [3] I det inlägget är jag bl.a. kritisk till att det som varit styrande i processen och valet av Möllegården som ny bibliotekslokal är att det ansetts vara det billigaste och mest kostnadseffektiva alternativet. Det är i det sammanhanget intressant att konstatera att man nu missbedömt kostnaden för det alternativ man valde (alltså att bygga om biblioteket på Dalslund och flytta folkbiblioteket till Möllegården). Ökade projekterings- och upphandlingskostnader har gjort att den totala kostnaden för projektering och upphandling av ombyggnad på Dalslundskolan nu uppgår till 5 mnkr istället för 3 mnkr. Det gör att totalkostnaden för ombyggnad och flytt nu landar på 9,2 mnkr. Säkerligen kommer slutnotan vara betydligt högre för det konstateras också i äskandet att ”[o]mbyggnationen på Möllegården kultur är ännu inte projekterad och kostnadsberäknad men det finns en risk att byggkostnaderna även påverkar den kostnaden vilken beräknades till 3,6 mnkr vilket kan leda till fler äskanden längre fram”.[4] Det tråkiga med det här är att ju dyrare projektet blir desto mindre sannolikt blir det att Åkarp under överskådlig framtid får ett eget fristående folkbibliotek som inte kläms ihop med all annan kulturverksamhet. Det riskerar också att spilla över på andra kultursatsningar i kommunen. Ett område som Kronetorp t.ex. skulle verkligen lyftas av att man planerade för ett kulturhus, bibliotek, konsthall eller någon annan typ av kulturell verksamhet och dragplåster men frågan är om majoriteten av partierna i fullmäktige är villiga att prioritera en sådan satsning?
Ett mer glädjande beslut var antagandet av detaljplan för Åkarp 24:1 m. fl. (Stationsvägen). Den här detaljplanen berör en del av stationsområdet (se området inom streckad röd linje på bilden nedan) och vägen mellan Gränsvägen och stationen. När planen förverkligas kommer det både bli bättre cykelmöjligheter och mer grönska. Men framför allt kommer denna plan i kombination med övriga detaljplaner i närliggande område göra att Åkarp förhoppningsvis får en centralt belägen mötesplats och parkyta ovanpå järnvägen samt ut över ”Svanetorpssidan” och längs med Alnarpsån. Alnarpsån kommer också i samband med detta få ett ordentligt ansiktslyft genom att dels planläggas som parkmark (vilket gör att man har bättre möjligheter att rusta upp ån och sköta den som ett centralt beläget vattendrag[5]) och dels genom att detaljplanen möjliggör att man kan bredda ån för att öka flödeskapaciteten och förhindra översvämningar. Genomförandetiden är fem år från det datum detaljplanen vunnit laga kraft.
I skrivande stund räknas fortfarande rösterna i regionvalet och slutligt resultat för samtliga tre val kommer sannolikt publiceras idag eller imorgon. Eftersom den slutliga räkningen av rösterna från riksdagsvalet och kommunvalet redan är publicerade tänkte jag dock ta tillfället i akt och delge en kortare analys av läget med fokus på Miljöpartiet. Om vi börjar med de goda nyheterna så gör MP ett relativt starkt val på nationell nivå då vi ökar vårt stöd med 0,7% till 5,1%. Det är särskilt glädjande att det överträffar de opinionsmätningar som gjordes strax innan valet och som i vissa fall indikerade att MP t.o.m. skulle åka ur riksdagen. En stark valspurt helt enkelt. Man ska dock ha i åtanke att resultatet i ett historiskt perspektiv är ganska medelmåttigt. Sedan MP för första gången kom in i riksdagen 1988 har man haft ett bättre resultat vid fyra tillfällen (1988, 2006, 2010, 2014) och ett sämre resultat vid fem tillfällen (1991, 1994, 1998, 2002, 2018). Höjdpunkterna nåddes 2010 med 7,3% och 2014 med 6,9%. Ökningen sedan förra valet är inte heller något som spillt över på region-och kommunvalen där det tvärtom tycks som att MP gjort ett svagt val. Senast idag kom en kartläggning av SVT som visade att MP var det parti som åker ut i flest kommuner samt att man verkar gå mot ett resultat där man inte har någon representation i 13 av 20 regioner.[1] En rimlig slutsats till ökningen på riksnivå skulle då vara att en stor andel av dessa röster är s.k. stödröster från människor som kanske i första hand ligger närmare andra partier men som gärna vill se Magdalena Andersson som statsminister.
För MP Burlövs del är resultatet i linje med föregående val. Naturligtvis hade man i den bästa av världar önskat att vi ökat vårt stöd men med tanke på hur det gått för MP i övriga delar av landet så är det svårt att inte vara nöjd med att vi trots allt lyckades behålla våra två mandat. Även i Skåne har MP gjort ett svagt val på kommunnivå vilket nedan tabell visar:
Miljöpartiets resultat i de skånska kommunvalen
Av Skånes 33 kommuner är det endast sex kommuner där MP ökar sitt stöd och av dessa är det enbart två där man ökar mer än marginellt (Vellinge och Simrishamn). I Simrishamn kan förklaringen till det goda resultatet alldeles säkert ha att göra med att Feministiskt Initiativ gått kraftigt back sedan Gudrun Schyman lämnade partiet. Vellinges ökning däremot har helt andra förklaringar. Säkerligen spelar det viss roll att vi där har en profilerad och erfaren politiker vid rodret (Angela Everbäck) men jag tror den stora förklaringen är att frågan om Naturums nedläggning gynnat partiet.[2] Vad det i sin tur belyser är vikten av att visa för väljarna att man är ett relevant alternativ som står för något väljarna dels kan relatera till och dels tycker är viktigt att driva. Att Miljöpartiets profilfråga, miljö och klimat, är en fråga som många väljare värderar högt när det kommer till europeisk eller internationell nivå visar valresultaten från Europaparlamentsvalen med all önskvärd tydlighet. Miljöpartiets sämsta val i ett Europaparlamentsval var 2004 när man fick 6% av rösterna, nästsämst var 1999 när man fick 9,5% och de två bästa valen, 1995 och 2014, fick man 17,2 respektive 15,4%. Det är värt att påminnas om det när man jämför med ovan nämnda riksdagssiffror. Om man kan visa för väljarna att miljö, klimat och hållbarhet är relevanta frågor att driva även på lokal nivå och om man har konkreta lösningar på vardagliga problem då är jag övertygad om att Miljöpartiet kan växa. I Vellinge lyckas man med just det och belönas med ökat stöd.
Slutligen vill jag tacka alla er som la er röst på mig och Miljöpartiet. Nu väntar fyra år av debatter och diskussioner. Här på bloggen kommer jag fortsatt lägga upp inlägg om politiken i Burlöv och vad som händer i fullmäktige. Stay tuned!
Så var det klappat och klart och ödet för de kommande fyra åren bestämt. Valet är över och det är med blandade känslor jag konstaterar att MP gör ett bra val på riksnivå, ett ok val lokalt och ett dåligt val i Skåne. Allt är dock inte helt klart än. I Burlöv har gruppen ”Övriga partier” fått 2,1 % och vad som döljer sig där bakom får vi reda på först när den slutliga rösträkningen gjorts och meddelats i nästa vecka. Procentspärren för att komma in i Burlövs kommunfullmäktige är nämligen 2 % så det finns fortfarande en risk/chans att ytterligare ett parti får ett mandat. Mest troligt är i så fall antingen SKP (Sveriges kommunistiska parti) eller Alternativ för Sverige.
I det här inlägget tänkte jag lyfta lite tankar kring valet här i Burlöv utifrån samtliga partiers resultat och nästa vecka tänkte jag skriva mer om MP specifikt.
Burlöv är, och har sedan kommunen grundades, varit ett starkt Socialdemokratiskt fäste men trots att S fortsatt är det största partiet styrs Burlöv idag av en koalition bestående av C, L och M (d.v.s. de s.k. allianspartierna minus KD som inte har något mandat). C, L och M har dock ingen egen majoritet utan är beroende av SD som har en vågmästarroll. Det ska också sägas att blockgränserna här på lokal nivå är mer flytande och t.ex. så har Centerpartiet i tidigare mandatperioder samarbetat med S. Frågan är då om årets val på något sätt förändrat maktförhållandena. Vi kan börja med att titta på valets vinnare och förlorare. MP tillhör dessvärre ett av tre partier i Burlöv som backar sedan förra valet men det är endast marginellt (0,1%) och det har ingen påverkan på antalet mandat. De andra två partierna däremot, SD och L, backar med 2,7 respektive 2,1 procent och båda förlorar vars ett mandat. Vänsterpartiet är det parti som procentuellt går starkast (+1,7%) men vinner trots det inga nya mandat. Istället är det Moderaterna och Socialdemokraterna som plockar L och SDs tappade mandat. Om gruppen ”Övriga partier” lyckas knipa ett mandat så är det i så fall Moderaterna som får ge upp det mandat de annars hade fått. Låter det logiskt och begripligt? Anledningen till att det blir på det här sättet är för att man använder en metod som kallas för jämkade uddatalsmetoden när man ska fördela mandaten. Låt mig illustrera med en helt underbar tabell fylld av siffror!
Jämkade uddatalsmetoden
I Burlöv finns det totalt 41 mandat att fördela och när de ska fördelas så delar man ut mandaten ett i taget efter det att röstetalen (antalet röster) räknats om till jämförelsetal. Jämförelsetalen får man fram genom att först dividera röstetalen med 1,2 och sedan med 3, 5, 7, 9, 11 osv. I tabellen ovan ser vi hur många röster varje parti fått totalt (Röstetal, orange cell). För att se vem som fått det första mandatet dividerar man samtliga partiers röstetal med 1,2. Socialdemokraterna som då har den högsta siffran (2726,67) får mandat 1. När ett parti har fått ett mandat så divideras röstetalet återigen men denna gång divideras det med 3. 3272/3 = 1090,67. Mandat 2 går till SD som på den raden har högsta siffran (1741,67) o.s.v. Om vi följer det här hela vägen ner ser vi att Moderaterna i dagsläget får det sista mandatet (mandat 41) och det betyder att det också är de som skulle gå miste om ett mandat om ett annat parti lyckas komma in. Vill man lära sig mer om det här har Valmyndigheten en utmärkt manual. [1]
Att vissa partier ökar och minskar totalt sett i en kommun är en sak men det är kanske än mer intressant att gå ner på distriktsnivå och titta på vilka områden i kommunen som partierna ökar respektive minskar. Dags att presentera ännu en hemmasnickrad tabell!
Valresultat Burlövs kommun 2022 uppdelat i valdistrikt
Här har partiernas valresultat från 2018 tagits med för att ge en jämförande bild. Det vi ser, under varje partibeteckning, är dels andelen röster i procent 2018 respektive 2022 och dels antalet röster för de båda valen. Är siffran grönmarkerad betyder det att man ökat sedan förra valet och är siffran rödmarkerad betyder det att man minskat. Det kan alltså vara så att man ökat procentuellt men minskat i antalet röster (vilket t.ex. MP gjorde i distriktet Centrala Arlöv) eller vice versa och det kan antingen bero på att valdeltagandet är lägre eller att antalet röstberättigade minskat/ökat i distriktet sedan sist. Det finns några saker som sticker ut. SD och L som tappade vars ett mandat har minskat sitt stöd i stort sett i alla valdistrikt. Att Liberalerna minskar här i Burlöv följer egentligen samma trend som de har i resten av Sverige men att SD tappar går på tvärs med deras resultat i övriga landet. En delförklaring kan alldeles säkert vara att gruppen ”Övriga partier” ökar och i den gruppen vet vi att SDs f.d. lokala ordförande Lars-Anders Espert säkerligen dragit en hel del röster till sitt nya parti Alternativ för Burlöv. Tittar vi på Moderaterna så tycks det som att anledningen till att de ökar totalt sett handlar om att de gör ett riktigt starkt val i Kronetorp-Burlövs Egna hem, Östra Elisetorp och på Svenshög för i övriga distrikt minskar faktiskt antalet röster. Alla dessa tre distrikt gränsar till varandra så förklaringen kan ju antingen vara att man har någon lokal förespråkare som lyckats mobilisera väljare just där eller att områdena upplever att Moderaterna har bra lösningar på de problem som finns i den delen av kommunen. Utan att dra för långt gångna slutsatser vet vi ju t.ex. att trygghetsfrågor är en stor fråga i kommunen där M tidigare varit starka och kanske upplever denna del av kommunen att Moderaterna har den bästa politiken för just det. Vänsterpartiet går starkt i alla distrikt utom två i Åkarp där de försämrar sitt resultat marginellt. Socialdemokraternas siffror är intressanta att syna. Det tycks som att det är i Åkarp de lyckas vinna väljare medan de i Arlöv faktiskt backar i många av deras tidigare starkaste distrikt. Tidigare nämnda Svenshög som var det enda distriktet där de förra valet hade en egen majoritet minskar de nu rejält i till förmån för bl.a. Moderaterna. Överlag så ger denna tabell en bild av att kommunen drar i mer vänsterriktning med undantag för några enskilda distrikt. Det enda partiet som tillhör högerblocket på riksnivå och som faktiskt ökar totalt sett är Moderaterna medan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet alla ökar och MP, som sagt, minskar marginellt.
Så vem/vilka partier kommer styra Burlöv framöver? Just nu pågår förhandlingar mellan de olika partierna och tiden får väl helt enkelt utvisa vilka som kan finna tycke för enderas politik. Det enda som är säkert är att politiken här lokalt definitivt inte är lika låst som på riksnivå utan här kan mycket väl allianser uppstå över blockgränser.
Nu är det valspurt. Under veckan kommer vi kampanja och dela ut valmanifest. I lördags var det Burlövsfesten på Burlöv centers parkering med bl.a. politikerutfrågning. Här nedan en kort video från utfrågningen där jag på en minut förklarar varför jag tycker du ska rösta på Miljöpartiet. Kom ihåg! Det viktiga är att du röstar oavsett vilket parti du väljer. Allt gott!
Trygghet, trygghet, trygghet. Finns det egentligen något politikområde på lokalnivå som man diskuterar mer flitigt i sociala medier än brottslighet och trygghet? Flödet fullkomligt svämmar över av inlägg om nedskräpning, inbrott, stölder, buskörning och härjande ungdomar. Kanske var det till och med så att högerpartiernas starka satsning på just trygghetsfrågor förra valet gjorde att de för första gången sedan kommunen bildades lyckades ta makten i Burlöv?[1] Det är en viktig fråga och en fråga som Burlövs politiker inte bara bör utan måste ta på allvar. Därför kan det vara intressant att syna den enskilt största satsningen för ökad trygghet under senaste mandatperioden. Jag talar förstås om införandet av trygghetsvärdar. I detta inlägg kommer jag försöka reda ut vad man önskade få ut av projektet, resultatet samt vad det kostar och slutligen kommer jag ge ett förslag på alternativ lösning.
Vi kan börja med att backa bandet till innan förra valet och titta på problemformuleringen hos de partier som förespråkar trygghetsvärdar. Liberalerna skrev då ett debattinlägg där de redan i ingressen slår fast att det framför allt är i brottsförebyggande syfte som trygghetsvärdar behövs. Detta då antalet anmälda brott i Burlövs kommun ökat under åren 2015 till 2017.[2] Särskilt lyfter man att trygghetsvärdarna kan vara en resurs i att minska bostadsinbrotten och att de genom att patrullera i villaområden kan upptäcka sådant som annars inte uppmärksammas eller upptäcks långt senare. Viktigt är också att trygghetsvärdarna sägs ha en lugnande effekt genom sin synlighet och blotta närvaro ute i samhället.
Nedan är två bilder tagna från Brå:s (Brottsförebyggande rådet) statistik över anmäldra brott i Burlövs kommun som visar dels det totala antalet anmälda brott och dels brott kopplade till olaga intrång och stöld i hemmet:
Statistiken ovan visar siffror från 2011 och framåt vilket belyser utvecklingen över tid. Det vi först och främst lägger märke till är att Liberalerna förvisso hade rätt i att antalet anmälda brott ökade under perioden 2015 till 2017 MEN om vi jämför siffrorna från dessa år med siffrorna från åren 2011-2014 så ser vi ganska tydligt att antalet anmälda brott var betydligt högre då. Flest anmälda brott var det 2013 (15 244/100 000 invånare) och därefter minskade antalet anmälda brott stadigt (13 355 år 2014 och 12 119 år 2015) för att återigen vända upp (12 196 år 2016 och 12 649 år 2017). Det är alltså ganska magstarkt att göra ett stort nummer av att antalet brott ökat under perioden 2015-2017 då denna ökning är marginell i jämförelse med MINSKNINGEN av brott från åren innan. 2019 är det år då det anmäldes minst antal brott (11 609) och då kan man lätt förledas att tro att det är en effekt av trygghetsvärdarnas tillkomst men eftersom två av trygghetsvärdarna kom på plats sommaren 2019 och de andra två i november samma år[3] så får vi istället titta på siffrorna för 2020 och 2021 om vi vill se vilken effekt de eventuellt har haft. Då kan vi konstatera att 2020 ökade antalet anmälningar igen (till en nivå som var högre än såväl 2015 som 2016 och 2017) och 2021 var vi på en nivå som var högre än både 2015 och 2016 men något lägre än 2017. Man kan alltså krasst konstatera att utvecklingen går upp och ner över tid och att det överlag de senaste åren legat omkring 12 000. Tittar vi sedan på den andra bilden som visar inbrott så var faktiskt antalet anmälda inbrottsstölder som lägst förra året dock var antalet anmälda olaga intrång högre än de tre föregående åren (2018, 2019, 2020) och även högre än 2011 och 2016. Återigen kan vi konstatera att 2011-2014 hade ett högre antal anmälningar och att det sedan stadigt minskar under ett par år för att därefter gå lite upp och ner från år till år.
Förutom det rent brottsförebyggande syftet med trygghetsvärdar så har ett annat syfte också vara att de ska ha en trygghetsskapande funktion. Begreppet trygghet är relativt och den upplevda tryggheten subjektiv från person till person. Alltså, det som en person uppfattar som otryggt kanske för en annan inte alls är något problem. Olika målgrupper har också olika uppfattningar om vad som är tryggt och otryggt.[4] Ett exempel som ges i Länsstyrelsens rapport ”Ordningsvakt, väktare och trygghetsvärd – Vad visar forskningen?”[5] är att ungdomar kan uppleva att uniformerade vakter eller poliser sprider en otrygg stämning eller en oro kring att området är brottsutsatt medan äldre tvärtom uppfattar det som en trygghet. Beroende på vem som upplever problem med trygghet och vari problematiken finns så kan det finnas olika lösningar. I underlaget till beslut för inrättande av trygghetsvärdar skriver kommunledningsförvaltningen att man framför allt hoppas att skadegörelse och antalet ”oönskade händelser” ska förebyggas och minskas ”genom ett utökat social samspel”. Här betonas alltså snarare att det är viktigt att trygghetsvärdarna bidrar med ett relationsskapande arbete där man genom dialog och samverkan med polis, skola, socialtjänst etc. sprider lugn och minskar otryggheten.
För att utvärdera de trygghetsskapande effekterna använder kommunen två olika mätningar. Dels polisens trygghetsmätning och dels SKR öppna jämförelser. Den sistnämnda mätningen används för att se hur Burlöv ligger till i jämförelse med övriga kommuner i landet och här kan det konstateras att kommunen både 2020 och 2021 hamnar på plats 104 (av 290).[6] Det här kan jämföras med plats 94 år 2019, plats 59 år 2018 och plats 61 år 2017.[7] Slutsatsen är alltså att tryggheten i Burlöv antingen försämrats eller att andra kommuners trygghetsarbete blivit betydligt bättre än Burlövs. I polisens senaste trygghetsmätning ser det ut på följande sätt:
Man gör en indexering utifrån 6 olika nivåer med följande betydelse:
Nivå 0 – Närmast obefintligt problem Nivå 1 – Inte alls påtagligt problem Nivå 2 – Inte särskilt påtagligt problem Nivå 3 – Ganska påtagligt problem Nivå 4 – Påtagligt problem Nivå 5 – Mycket påtagligt problem Nivå 6 – Alarmerande påtagligt problem[8]
Siffrorna ska sedan tolkas så här: 21 (2) betyder 21 procent (index 2). Statistiken visar här att totalindex förvisso minskat från 2,25 år 2020 till 2,03 år 2021 men att den också ökade från 2019 till 2020. Problemindex för utemiljö (dit skadegörelse och nedskräpning hör) har förändrats marginellt under samma period men har samma index 2021 som man hade åren 2015-2018 och är sämre än 2019 års index. Överlag är det marginella skillnader och det är svårt att se generella mönster då det sker både ökningar och minskningar från ett år till ett annat.
Kan vi då utifrån detta konstatera ifall trygghetsvärdarna haft någon önskad effekt eller inte? Nej, dels eftersom siffrorna inte tydligt visar signifikanta skillnader över tid och dels därför att mätningarna inte på något sätt kopplas till trygghetsvärdarnas arbete. Visst, vi kan se hur många som anmäler brott och hur många som upplever problem med trygghet men om det beror på att trygghetsvärdarna haft en positiv eller negativ inverkan är omöjligt att urskilja. Här behöver kommunen se över sina utvärderingsinstrument och hur man på ett bättre sätt kan mäta effekten av insatsen. Eller rättare, de partier som förespråkar en ökning av antalet trygghetsvärdar bör framför allt kunna presentera lite siffror på vilken effekt de faktiskt har. För faktum är att det inte är en obetydlig kostnad vi pratar om här. Totalt har man anslagit 3,5 miljoner och på årsbasis räknar man med att det kostar strax över 2 miljoner.
Finns det alternativa lösningar? Med tanke på att vi inte kan se att trygghetsvärdarna haft någon effekt vare sig gällande det brottsförebyggande arbetet eller i ett trygghetsskapande syfte bör man förstås titta på alternativ. I den tidigare nämnda rapporten från Länsstyrelsen (och detta är för övrigt en rapport som var en del av underlaget till beslutet att införa trygghetsvärdar) är det tydligt att forskningen snarare visar att aktörer så som fältgruppen har ”större möjlighet att skapa kontakt och förtroende som kan leda till ökad trygghet och på sikt vara brottsförebyggande” om man önskar ta itu med bråkiga ungdomsgäng eller skadegörelse/nedskräpning relaterad till den typen av problematik.[9] Pratar man med socialtjänsten här i Burlöv är det också tydligt att de hellre ser den typen av satsningar. Mitt svar på frågan om alternativa lösningar blir då: Lyssna på det professionen och forskningen säger och återupprätta fältgruppen! Trygghetsvärdar kan möjligen finnas kvar som komplement MEN då är det viktigt att man på ett konkret sätt, med fakta och statistik, först och främst påvisar att de faktiskt har en positiv effekt.
Häromdagen kunde man läsa en artikel i Sydsvenskan om de tre studenterna Björn, Arvid och Sebastian som hittat ett tidigare okänt grönområde stort som 18 (!) fotbollsplaner alldeles intill Sockerbruket.[1] Artikeln fick mig osökt att tänka på en studie jag genomförde i våras där jag försökte göra en kartläggning av Burlövs träd och grönytor. Utgångspunkten för den studien var att se hur nära kommunmedborgare har till grönska och naturområden och ifall antalet träd och grönytor är tillräckligt för att vara en hållbar kommun.
Innan jag redovisar resultatet från den studien kan det vara värt och stanna upp för att fråga sig varför vi egentligen behöver träd och gröna ytor i våra städer och hur vet vi hur mycket träd och grönska som behövs? Ofta kan jag tycka att man lite slarvigt kastar ur sig att det är viktigt att ha nära till grönska, att våra städer är gröna och att vi värnar om miljön men att man sällan följer upp med att förklara VARFÖR det är viktigt eller HUR man arbetar med dessa frågor.
Träd och grönska behövs i en stad av flera olika anledningar. En viktig anledning är att man genom att öka mängden grönska också ökar en stads motståndskraft mot klimatförändringar. Det kan t.ex. handla om att träd har en nedkylande effekt genom den skugga de skänker eller att träd och grönytor suger upp vatten (vilket inte hårdgjorda ytor gör) vid kraftiga regn eller skyfall. Träd, gröna ytor och naturområden behövs givetvis också för att skapa goda livsmiljöer för djur, växter och människor. Grönområden gör oss friskare både fysiskt och psykiskt eftersom de kan användas till rekreation och lek. Och träd binder, som bekant, koldioxid vilket är viktigt eftersom koldioxid är en växthusgas som gör att medeltemperaturen ökar. Det finns en mängd andra anledningar till varför grönska är viktigt för en stad men vi kan kanske nöja oss med ovanstående just nu.
Men hur mycket grönska behövs egentligen? Därom tvistar (delvis) de lärda. Framför allt så kan man ta fasta på olika mått. En del kommuner (exempelvis Malmö) använder något som kallas grönytefaktor som är en slags kvantitativ beräkning av hur mycket yta som varje nybyggnadsområde ska tillägna träd, buskar och grönområden[2]. Ett annat kvantitativt mått eller tumregel som man kan använda (och det som jag använde i ovan nämnda studie) är den s.k. 3-30-300 regeln. Med det menas att alla medborgare ska kunna se minst tre träd från sin bostad, varje stadsdel ska ha en trädkrontäckningsgrad på minst 30% och ingen ska ha mer än 300 meter till närmsta kvalitativa grönområde. Det här är en regel som en framstående forskare inom urban trädvård vid namn Cecil Konijnendijk van den Bosch[3] tagit fram och som utgår ifrån vad forskningen säger krävs för att en stad ska vara hållbar både vad gäller motståndskraft mot klimatförändringar och för att öka människors välmående fysiskt och psykiskt. Trädkrontäckningsgrad innebär helt enkelt hur stor del av en yta som skuggas av trädkronor och med kvalitativt grönområde menas områden som är minst 1 hektar (10 000 kvm) och kan användas för rekreation.
Resultatet visade att det definitivt finns bostäder som inte kan se minst tre träd och att det både finns områden i Burlövs kommun där man har längre än 300 meter till närmsta kvalitativa grönområde samt att trädkrontäckningsgraden för både Åkarp och Arlöv var lägre än 30% (Arlöv ca 21% och Åkarp ca 27%).
Karta över Burlövs kommun. Till vänster karta över kommunens grönområden (dock ej med den oupptäckta oasen som nämns i artikeln). Till höger en karta över grönområden större än 0,5 hektar och som kan användas till rekreationKarta över vilka bostäder som har mer än 300 meter till närmaste kvalitativa grönområde
I artikeln med de tre studenterna så lyfter de just problematiken kring att det saknas naturområden i kommunen och särskilt områden med större sammanhängande yta. Särskilt i Åkarp är det anmärkningsvärt hur få stora parker eller naturområden som finns. När kommunstyrelsens ordförande i samma artikel får frågan kring hur hon ser på saken menar hon att de arbetar aktivt för att ”säkerställa att det finns gröna och härliga stråk.” Men problemet är väl just det, att man arbetar för att säkerställa att det finns gångstråk och trädalléer längs med bilvägar men att man inte arbetar lika aktivt för att göra våra parker attraktiva och se till så att det finns kvalitativa naturområden även inom tätorterna. Jag har själv flera gånger slagits av det märkliga i att jag ofta åker till andra kommuner (exempelvis Alnarp, Lunds stadspark eller Hjärups park) för att få parkupplevelser. Satsa på parker och naturområden!
Från tid till annan kan man läsa diverse debattartiklar på temat legalisering av narkotika. I takt med att allt fler länder och delstater väljer att öppna för en mer liberal hållning och åtminstone göra marknaden för de ”lättare” drogerna legal så höjs också fler röster för att Sverige ska gå samma väg. Historiskt har medier, samhällsinstitutioner och majoriteten av politikerna haft en enad front mot denna liberalisering men det tycks nu vara på väg att vända. Kanske var det Magnus Lintons bok ”Knark: en svensk historia”[1] från 2015 som fick framför allt medierna (och då i synnerhet kulturredaktionerna) att mer öppet omfamna den liberala linjen. Lintons stora poäng, och det som blivit knarkivrarnas främsta argument, är att den svenska repressiva (=trycka tillbaka) hållningen och politiken varit totalt misslyckad eftersom Sverige uppvisat en mycket högre narkotikadödlighet än flertalet andra länder. Bland de medier som på senare tid anammat denna ståndpunkt och salufört en förändrad narkotikalagstiftning finns ledande skribenter hos bl.a. Sydsvenskan[2], Expressen[3] och Aftonbladet[4]. Även SVT har i reportage framhävt denna syn.[5]
Ämnet är intressant och hanteringen av frågan är definitivt viktig i en kommun som Burlöv. Vi är inte bara en kommun i en storstadsregion utan också en kommun nära gränshandeln och en kommun som sedan länge brottats med problematik kring utanförskap och socioekonomiska svårigheter. Polisens senaste trygghetsmätning visar t.ex. att Burlöv har ett klart mer påtagligt problem med missbruk än våra grannkommuner Kävlinge, Lomma och Staffanstorp.[6]
Borde vi då legalisera droger i stort eller åtminstone lättare droger som typ cannabis? Om du orkat dig igenom inledningen av denna text kan du förmodligen gissa dig till vad jag har för inställning i frågan. Nedan redogör jag för varför jag tycker att vi fortsatt bör ha en restriktiv hållning.
Vi kan börja med att försöka bena ut det här om att den svenska hållningen och politiken varit misslyckad eftersom dödligheten är större i Sverige än i andra europeiska länder.
Det här med statistik kring dödlighet och framför allt det som klassas som narkotikarelaterad dödlighet är intressant och alls inte så svart och vit som många vill göra gällande. För det första, i statistiken ryms sällan den dödlighet som orsakas av exempelvis drograttfylla eller andra indirekta följder där droger är inblandade utan man syftar ofta på dödsfall där narkotika är den direkta dödsorsaken (oavsiktliga överdoser, förgiftningar med oklar avsikt eller narkotikarelaterad suicid). För det andra bör man, som Folkhälsomyndigheten mycket riktigt påpekar, tolka statistiken och framför allt jämförelsen mellan länder med försiktighet eftersom olika länder mäter på olika sätt och olika länder också rapporterar in på olika sätt.[7] För det tredje, dödligheten är en sak men det finns även andra aspekter man måste ta hänsyn till när man ska utforma en narkotikapolitik. Hur ser det ut med antalet droganvändare/missbrukare i länder med mer liberal drogpolitik jämfört med länder med mer restriktiv hållning? Är det nödvändigtvis bättre att minska den narkotikarelaterade dödligheten om det leder till ett ökat missbruk? Det hade varit uppfriskande om man hade en mer nyanserad diskussion eller debatt kring det här.
Ett annat vanligt argument man ofta hör är att det skulle saknas vetenskapliga belägg för den svenska repressiva hållningen. Detta argument kombinerar man gärna med att hänvisa till uttalanden som gjordes för 30-50 år sedan som man sedan i ett trollslag kopplar ihop med dagens politik och påstår att det finns en röd tråd däremellan (se t.ex. [8]). Faktum är att dagens narkotikapolitik i mycket högre grad bygger på den forskning som finns i ämnet än det bygger på svepande och generaliserande uttalanden från enskilda personer på 60-, 70- och 80-talet. Det finns MYCKET forskning som både visar på att en ökad tillgänglighet tycks leda till ett ökat missbruk och att en ökad acceptans för droger leder till negativa konsekvenser för ett samhälle.
Och så ett tredje argument som man ganska ofta hör. Genom en legalisering eller avkriminalisering slår man undan benen för de gängkriminella. Standard brukar även vara att lägga till en jämförelse med alkoholen innan och efter förbudstiden. Stämmer det? Nja, tvärtom tycks det vara så att det i länder som legaliserat cannabis fortsatt finns en omfattande illegal droghandel. I en översiktsartikel från juni 2020 om effekten av cannabislegalisering i USA konstateras t.ex. att: ”I samtliga länder som legaliserat cannabis fortgår en omfattande illegal försäljning, och försäljningen till minderåriga har ej stävjats. Billig, högpotent cannabis och att slippa registreras är fortsatta konkurrensfördelar för den illegala marknaden”.[9] I veckan kunde vi dessutom läsa att antalet dödsfall av den mycket potenta drogen fentanyl ökat i USA eftersom de kriminella nätverken ”[i] takt med att flera amerikanska delstater legaliserat cannabis […] i stor utsträckning ställt om till heroin och sedan till fentanyl”.[10]
Till sist kan det även vara intressant att påpeka att den narkotikarelaterade dödligheten faktiskt minskat i Sverige de senaste tre åren vilket bl.a. tros bero på att man förändrat lagstiftningen kring exempelvis sprututbyte.[11] Stora satsningar på vård, behandling och utbildning verkar med andra ord ha en bättre effekt än att tillgängliggöra knarket.
Det kan knappast ha undgått någon att Burlövs kommun är inne i en aldrig tidigare skådad tillväxtfas. I Bostadsförsörjningsprogrammet som antogs 2018-09-17[1] prognosticerar man att det i Burlövs kommun år 2027 kommer finnas drygt 24 000 invånare vilket är en ökning med drygt 4000 från dagens ca 20 000 invånare. Detta innebär en genomsnittlig befolkningstillväxt på 2,9% per år. I samma rapport går det också att läsa att ”[e]rfarenheter visar att 1-1,5% ökning är vad jämförbara kommuner mäktar med under längre tid om ekonomin ska vara i balans” (s. 5) och att en befolkningstillväxt på 2,9% ”…är en ökning av utbyggnadstakten som bedöms vara svår att mäkta med” (s. 37). Nu blir det mycket siffror här vilket kanske är oundvikligt när man pratar befolkningsprogonser men i den senaste befolkningsprognosen som gjordes och som har en längre tidshorisont[2] spås att befolkningen kommer öka till drygt 27 400 personer år 2030, drygt 34 000 år 2040 och ca 37 500 år 2050.[3] Förutom de rent ekonomiska aspekterna och konsekvenserna ställer en sådan utbyggnadstakt också stora krav på att kommunen planerar för och bygger ut förskolor, skolor, parker, infrastruktur, socialtjänst osv.
Befolkningsprognoser är naturligtvis inga sanningsdokument utan kvalificerade antaganden. Icke desto mindre är de viktiga instrument i planeringen av framtida utbyggnad och skatteunderlag. Vid framtagande av befolkningsprognoser brukar man ofta ta höjd för diverse felberäkningar genom att redogöra för ett lägsta och högsta scenario. Ovan nämnda siffror är utifrån ett normalscenario och utgår ifrån Burlövs kommuns egna antaganden om nyproduktion. I det scenariot har man gjort ett generellt antagande om att 25 procent av bostäderna i Kronetorp och Burlöv center inte genomförs enligt ursprunglig plan utan senareläggs till efter 2041. Det man också ska bära med sig är att prognosen gjordes innan Rysslands invasion av Ukraina och innan Riksbankens höjningar av reporänta. Vad sådana externa faktorer har för konsekvenser för utbyggnadstakten och befolkningsökningen är förstås svårt att beräkna.
Med det sagt, allt annat lika kan vi alltså räkna med att befolkningen nu och för en lång tid framöver kommer öka dramatiskt och frågan är vilken beredskap kommunen har för detta? I det här inlägget tänkte jag försöka bena ut kommunens beredskap gällande boende för äldre (eller ”särskilt boende” som det också kallas). Kommunen har tre sådana boenden; Boklunden och Svenshög i Arlöv samt Harakärrsgården i Åkarp. Totalt finns det 163 lägenheter (som fördelas enligt följande: Svenshög 30 lgh, Boklunden 69 lgh, Harakärrsgården 64 lgh). Det finns idag inga köer till att få plats på ett särskilt boende utan tvärtom finns det uppskattningsvis ett 20-tal lägenheter som är lediga (OBS! Det är svårt att ge ett exakt antal då förhållandena ändras ganska ofta). Till saken hör dock att en viss beredskapsbuffert alltid är bra att ha, exempelvis ingick en del av de lediga lägenheterna i den beredskapsplan som gjordes för att kunna ta emot ukrainska flyktingar. Det finns en beredskap för att möta det ökande behovet och en lokalbehovsplan för 2022-2031 antogs i socialnämnden den 28 april i år vilket är mycket bra.[4] I den utredning som gjordes i samband med framtagandet av lokalbehovsplanen kom man fram till att det fanns behov för att bygga ett nytt demensboende med 32 lägenheter samtidigt som man avvecklar Svenshögs äldreboende. Eftersom Svenshög idag, som sagt, har 30 lägenheter betyder det att fram till 2030 räknar man med en kapacitetsökning på totalt två (!) lägenheter vad gäller särskilt boende. Hur ser då befolkningsprognosen ut för gruppen äldre under motsvarande period? Nedan kan vi se en tabell över befolkningsprognosen uppdelat i ålderskategorier.
Om vi är snälla och drar gränsen vid 75+ så beräknas befolkningen här ha ökat med 254 personer år 2030. I tidigare nämnda utredning angående lokalbehovsplan konstaterar man dessutom att antalet personer med demenssjukdom (oaktat ålder) beräknas ha ökat från 270 till 340 år 2030 om Burlöv följer samma utveckling som Sverige i stort.[5] Så hur går det här ihop? Ja, man räknar helt enkelt med att allt fler äldre bor hemma och att behovet av hemtjänst ökar samtidigt som behovet av särskilt boende minskar. Men här tror jag man gör ett litet feltänk. Eller åtminstone att man inte riktigt tar höjd för att fler kan behöva vårdas utanför hemmet. Även om så lite som var tionde av de som är 75+ år 2030 skulle ha behov av ett särskilt boende medan 9 av 10 vårdas i hemmet så skulle det innebära en situation där våra boenden når bristningsgränsen eller nära nog om vi inte utökar antalet lägenheter betydligt mer. Att allt fler vårdas i hemmet eller erbjuds hemtjänst istället för särskilda boenden är heller inget som nödvändigtvis handlar om att vårdtagarna (eller ”brukarna” som det så fint heter) själva hellre vill det utan tvärtom finns det många som inget annat önskar än att få plats på ett särskilt boende men som nekas för att de anses för friska. Ett i raden av exempel kunde vi läsa i Sydsvenskan så sent som för en dryg vecka sedan. 91-åriga Berit Möller som trots reumatism, stora smärtor och en allt sämre syn ändå får avslag av Lunds kommun för sin ansökan om särskilt boende då man bedömer att hennes vårdbehov kan tillgodoses i hemmet.[6]
Eftersom byggandet av nya boenden är en tidskrävande åtgärd behöver man börja planera för detta redan nu om man vill ha en beredskap om 5-10 år. Parallellt med en utbyggnad av antalet lägenheter inom särskilt boende bör man också planera för att bygga andra typer av boenden för äldre med inslag av service. Varför inte något liknande Bovieran i Svedala eller 55 plus boenden som planeras i Lund?[7] Det är hög tid att agera nu om vi vill möta morgondagens behov!
Tobias Steen (MP) 