Säg ordet hållbarhet och många tänker på återvinning eller källsortering. Visst, både återvinning och källsortering handlar om hållbarhet eftersom det innebär att man inte förbrukar jordens resurser utan ser till att de återanvänds. Men hållbarhet är något mycket större än så. Ibland hjälper det att tänka i motsatser för att skapa en förståelse för ett begrepp. Alltså, för att förstå vidden av hållbarhet kan man tänka i banor kring vad som är ohållbart. Ett hållbart samhälle är ett samhälle där man byggt upp en motståndskraft mot klimatförändringar och extremväder, ett ohållbart samhälle är ett samhälle som inte är byggt för att stå emot exempelvis skyfall eller sinande vattenmagasin. Ett hållbart samhälle är ett samhälle där alla bidrar efter förmåga, ett ohållbart samhälle är ett samhälle där en stor del lever i utanförskap. Ett hållbart samhälle är ett samhälle som inte äventyrar framtida generationers möjligheter att leva ett fullgott liv, ett ohållbart samhälle är ett samhälle som lever över sina tillgångar. Hållbarhet är kort sagt ett begrepp som genomsyrar alla politikområden och handlar i mångt och mycket om att ha långsiktiga perspektiv.
Det finns olika sätt att mäta hur väl en kommun arbetar med hållbarhetsfrågor. En av de mer etablerade mätningarna görs av branschtidningen Aktuell Hållbarhet som själva kallar sig för ”Nordens ledande och största kunskaps- och mediaföretag inom hållbarhet, miljö och csr [Corporate Social Responsibility förf. anm.]”[1]. Varje år låter de alla kommuner svara på en mängd frågor om deras hållbarhetsarbete och sammanställer sedan resultatet i en lista kallad ”Sveriges miljöbästa kommun”[2]. Det som framför allt är bra med listan är att den nu genomförts 14 år i rad vilket gör att man också kan börja titta på utvecklingen över tid. Burlöv hamnade i år på en hedrande (nåja) 131:a plats (av 290) vilket är en försämring jämfört med förra årets placering (118) men något bättre än Burlövs genomsnittliga placering (142) sedan starten 2009.
Burlövs placering år för år i Aktuell Hållbarhets mätning om ”Sveriges miljöbästa kommun”
Två av de kanske allvarligaste bristerna som Burlövs kommun uppvisar (enligt mig) är att man dels inte gjort en koldioxidbudget och dels inte implementerat Agenda 2030 i sin verksamhet. En koldioxidbudget används för att visa vilket utsläppsutrymme man har och vilka utsläppsminskningar som behöver göras för att uppnå Parisavtalets mål om att hålla temperaturökningen under 1,5 eller 2 grader. Om man inte upprättar en koldioxidbudget är det med andra ord i princip omöjligt att veta hur mycket utsläppen måste minska. Agenda 2030 innehåller 17 globala mål som tagits fram av FN:s medlemsländer och som ska uppnås till år 2030[3]. Genom de här målen hoppas man kunna uppnå fyra saker: Avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter och orättvisor i världen, främja fred och rättvisa samt lösa klimatkrisen. Det är kanske det viktigaste eller åtminstone mest omtalade sättet att arbeta för en hållbar utveckling i världen och därför oerhört centralt att Burlöv börjar arbeta efter.
Burlöv har alltså mycket att förbättra vad gäller hållbarhetsarbetet och ett stort problem är att man inte fördelat tillräckligt med resurser för att arbeta med dessa frågor. För att kommunen ska leva upp till sin vision om ett hållbart samhälle föreslår vi i Miljöpartiet att det inrättas en hållbarhetsnämnd som har till uppgift att arbeta förebyggande med kommunens hållbarhetsarbete samt följa upp och kvalitetssäkra att kommunen verkar för ett hållbart samhällsbyggande. Nämnden hade förslagsvis kunnat börja med att utgå från de ämnesområden/frågeställningar som finns i ovanstående undersökning för att se till att Burlöv så snart som möjligt är lika bra som sina grannar Malmö och Lund (som blev etta och tvåa i årets ranking).
De som inte har barn i skolåldern eller insyn i skolornas verksamhet här i Burlöv har kanske aldrig funderat över vilka digitala verktyg som eleverna har tillgång till. Det var i alla fall inget jag reflekterade över tills jag ganska nyligen blev inbjuden till att besöka skolorna i både Arlöv och Åkarp. Eftersom jag är lärare själv var jag fullt på det klara med att man, likt resten av Sveriges skolor, arbetar aktivt med digitalisering och att eleverna idag har tillgång till egna digitala verktyg redan från lägre grundskoleåldern kom därför knappast som en överraskning. Klassiska datorsalar med stationära datorer är sedan länge ett minne blott (om nu någon inbillade sig något annat). Man kan givetvis ha många åsikter om att barnen har ständig tillgång till uppkopplade teknikprylar och fundera kring vad det får för konsekvenser men så bakåtsträvande är jag inte att jag tänker rasa mot teknikutvecklingen i stort. Nä, istället är det valet av digitalt verktyg i Burlövs kommuns skolor som retat upp mig. Döm av min förvåning när jag inser att det inte är en bärbar dator utan en iPad (dvs en LÄSPLATTA) som barnen använder för att SKRIVA, räkna, skapa diagram eller presentationer. Tycker man inte att det är problematiskt så tycker jag att man ska prova att skriva EN sida text med en touchskärm. Jobbigt?
Som politiker ska man vara väldigt försiktig med att gå in och försöka styra verksamheten och jag inser förstås att synpunkter på vilket arbetsredskap man använder definitivt faller under kategorin styra verksamheten. Jag vet också att det finns få saker jag som lärare stör mig mer på än när klåfingriga politiker (som sällan har en pedagogisk bakgrund) går in och bestämmer hur de tycker man ska utföra sitt yrke. Därför vill jag verkligen poängtera att min syn på iPads (och läsplattor överlag) i skolan faktiskt även delas av många lärare och skolledare. Eller som en icke namngiven rektor uttryckte sig när jag visade mitt starka ogillande: ”det finns nog INGEN som inte håller med dig om det”. Så varför i hela friden har vi köpt in läsplattor från första början? Bra fråga! Vem som fick den snilleblixten är dolt i dunklet (kan det möjligen ha varit ett politiskt beslut?) men oavsett är det hög tid att omvärdera och agera. Ut med iPads och in med riktiga datorer!
Det är lätt att fastna i negativitet och gnälla på allt som man tycker borde förändras eller sätta sig på tvären mot allsköns förändringar som sker där ute. Därför tänkte jag i detta inlägg lyfta ett projekt som jag har stora förhoppningar på och tror kan bli ett lyft för kommunen; bygget av ett nytt centrum vid Burlövs station. Därmed inte sagt att det inte finns utmaningar som måste lösas vilket jag återkommer till i slutet av texten.
Att järnvägsstationen ofta är städernas centrala mittpunkt dit centrumgator och handel lokaliseras är känt sedan länge. Detta gäller egentligen oavsett om staden bebyggts efter järnvägens tillkomst eller om järnvägsstationen tillkommit senare. Även i de fall där man byggt järnvägsstationen utanför ett redan etablerat centrum är tendensen att centrum i så fall flyttar närmare järnvägsstationen. Lund är ett utmärkt exempel på en sådan stad. Även om Domkyrkan och området kring Mårtenstorget/Stortorget fortsatt är en central del av staden kan man tydligt se att restauranger och handel påverkats av järnvägsbebyggelsen och att stadens mittpunkt dras mot gaturummen mellan järnvägsstationen och Bredgatan/Kyrkogatan (dvs Klostergatan/L:a Fiskaregatan/Clemenstorget etc.).
Arlövs nuvarande ”centrum” (Sockerbitstorget) sedd från Lundavägen
Arlövs s.k. centrum utgörs av ett torg (Sockerbitstorget) och en fyrvägskorsning (Dalbyvägen/Lommavägen och Lundavägen) och har länge varit en sorglig syn. Även här har järnvägen och järnvägsstationen spelat en avgörande roll för att centrum lokaliserats till just denna plats. Järnvägsstationen var nämligen ursprungligen förlagd ett stenkast bort mellan sockerbruket och järnvägsgatan men flyttades 1983 till nuvarande position vid Burlöv Center.[1] Varför varken nuvarande stationsområde eller området kring Sockerbitstorget blivit ett levande stadscentrum finns det säkert någon mer kunnig som kan förklara men i det senare fallet har säkerligen den tunga trafiken haft en avgörande betydelse. Burlövs station å sin sida begränsas av att stationen i sig inte är mycket mer än en hållplats och att den närmaste omgivningen i stort utgörs av industriområde och bilparkering. Utifrån det perspektivet är det en sann välgärning att det ceremoniella första spadtaget för bygget av kvarteret Hanna togs för drygt två veckor sedan och att Arlöv och kommunen nu äntligen kan få ett tydligt och framför allt levande centrumområde.
Ambitionerna med stationen och stationsområdet är högt ställda och bara det faktum att man övergår från att kalla det Burlöv station till att göra det till en Centralstation signalerar att man tänker göra detta till mer än en hållplats.[2] I den antagna detaljplanen anges visionen för området på följande sätt:
Stationen har förutsättningar att bli navet och motorn i utvecklingen av den nya stadsdelen Kronetorpstaden. Men Burlöv C är mer än en tågstation, det är en ny framsida och välkomnande entré för hela Burlöv
Det är stora ord och lovar mycket. Hanna Tower med sina 13 våningar kommer sticka ut och bli ett nytt landmärke för kommunen samtidigt som torgytan mellan stationen och Burlöv Center har potential att bli den där mötesplatsen kommunen sedan länge saknat. Förutom bostäder, kontor, restauranger och centrumverksamhet är tanken att det kommer bli två torg.
Det ena torget som kallas Stationstorget är tänkt att vara ett torg med grönska och trädplantering medan det andra torget kallat Hannatorget blir ett torg med en scen och med plats för marknad, event och handel. Mellan båda dessa torg löper Hantverkaregatan som är tänkt att omvandlas till bussgata. Möjligen hade man kunnat önska att det gärna hade fått vara ännu mer grönska (särskilt på Hannatorget) men i stort är jag övertygad om att det alldeles oavsett kommer bli betydligt bättre än det är idag. Dock finns det en, i mina ögon, mer svåröverkomlig utmaning som jag hyser vissa farhågor kring. Jag talar givetvis om den allestädes närvarande problematiken med trafiken. Det som kanske inte alldeles tydligt framgått av visionsbilder från de involverade arkitektfirmorna är att Hantverkaregatan alltså fortsatt kommer vara en bussgata dit bl.a. busslinje 130 flyttas.
Syftet är att främja bytesmöjligheter mellan buss och tåg. Det kommer dock också innebära att dagens busshållplats vid Burlöv Center flyttas och att linje 130 får en något längre rutt. Det blir därmed också längre till en hållplats för de som bor på Svenshög. Frågan är vilka pendlare som kommer utnyttja denna bytesmöjlighet? Busslinje 130 går ju mellan Malmö och Lund (vilket alltså även tågen kommer göra med 6-minuterstrafik) så det är trots allt en begränsad andel tåg/bussresenärer som jag tror kommer dra nytta av denna möjlighet. Men det stora problemet med Hantverkaregatan är egentligen att den skär rakt mellan de båda torgen och då blir frågan hur mötesvänliga torgen de facto blir? Kvarteret Hanna kommer vara inklämt mellan en bussgata och tågspår och Hannatorget (alltså marknadstorget framför Burlöv Center) kommer vara väldigt utsatt för trafikbuller från stora bussar. Tveksamt om det är så gynnsamt att anordna events och dylikt i den miljön.
Det finns alltså en betydande risk att stationsområdet utvecklas till att vara enbart en trafiknod (tänk typ Drottningtorget eller Brunnsparken i Göteborg) och att det därmed inte blir en mötesplats där man vill hänga kvar eller samlas. Jag vill dock tro och hoppas att så inte blir fallet utan att kommunen istället äntligen kan få det centrumområde den förtjänar.
Det finns en trend i dagens samhälle att bygga stora centrala skolor istället för att satsa på småskaliga verksamheter. Detta gäller på alla nivåer, från förskola upp till gymnasiet. Inte minst Malmö stad har gjort omfattande satsningar på att bygga och omvandla skolorna till större enheter[1]. Även här i Burlöv ser man tendenser till samma utveckling (det senaste exemplet är bygget av Grönebo förskola som är tänkt att ersätta två mindre förskolor). Det finns lite olika argument och tankar som ligger till grund för att man gör så här. I Malmös fall har det exempelvis handlat om ett försök till att bryta segregationen. Man har sett att centralt belägna skolor är mer populära än skolor som ligger i utkanten och genom att bygga stora enheter centralt hoppas man att barn från alla delar av Malmö får plats på samma skolor och därigenom blandas mer. Ibland hör man debattörer påstå att forskningen visar att skolstorleken inte spelar någon roll för elevernas resultat och då lyfter man gärna fram John Hatties gravt misstolkade studie Synligt lärande (2014) som bevis[2]. Ett annat viktigt argument har varit att det finns organisatoriska vinster. Med andra ord; i en stor skola kan fler elever dela på gemensamma ytor som matsal, slöjdsalar, gymnastikhall eller andra specialsalar, det blir lättare att rekrytera lärare eftersom man i högre utsträckning kan erbjuda heltidstjänster och en större personalgrupp underlättar också vid sjukdom eller för att hålla öppet tidigt och stänga sent. Organisationsvinst-argumentet är framför allt ett argument man återkommande hör om man pratar med skolledare här i kommunen som är starkt positiva till den här utvecklingen. Något man mer sällan hör, men som förmodligen i grund och botten är huvudanledningen, är den ekonomiska fördelen med stora skolor. Stora skolor anses nämligen ofta vara betydligt mer kostnadseffektiva. Och det är här jag reagerar. Likt Skalmans instinktiva reflex mot allt som handlar om att ”skynda på” och att ha ”bråttom” har jag en ryggmärgsinstinkt som slår i taket för sånt som är ”kostnadseffektivt” och ”billigt”. I min värld regerar nämligen mottot ”man får vad man betalar för” och ofta visar det sig att man snarare är dumsnål när man satsar på det billigare alternativet. Låt oss därför ta en titt på vad forskningen egentligen säger om stora kontra små skolor. Har storleken betydelse för elevers studieresultat, trygghet och trivsel?
Nya Grönebo förskola. Ett annat problem med stora centrala skolor som inlägget inte tar upp är trafiken. När fler elever får längre till sin skola behövs fler transporter till och från skolan vilket får konsekvenser både för utsläppen och trängseln.
Mig veterligen finns det bara en enda forskningsöversiktpå svenska som tittat på både studieresultat och trygghet/trivsel på alla nivåer (förskola-grundskola-gymnasiet) och det är Carl-Henrik Adolfssons Skolstorlekens påverkan på elevers skolprestationer och sociala situation i skolan (2014)[3]. Problemet med den översikten är att det inte refereras till studier om svenska förhållanden (eftersom den typen av studier saknas). SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) tog fram en rapport 2014 kallad Klarar den lilla skolan de stora kraven? där man diskuterar fördelar och utmaningar med små skolor och 2018 gjordes den uppföljande rapporten Om sambandet mellan skolstorlek och utbildningsresultat fram för att ytterligare försöka reda ut huruvida skolstorleken spelar roll för elevernas resultat[4]. På Boverkets hemsida finns en enkel och kort sammanfattning av resultaten från ovan nämnda studier samt några andra[5].
Nåväl, forskningen är, som så ofta, inte entydig utan det finns studier som påvisar nackdelar avseende studieresultat och elevers sociala situation (trygghet, trivsel etc.) med stora skolor och det finns studier som visar nackdelar med små skolor och sen finns det studier som visar att skolstorleken inte spelar någon roll. Med det sagt finns det tre saker som jag tycker är extra intressanta att lyfta.
För det första finns det inga studier som stödjer att en stor skola gynnar elevernas studieresultat men det finns däremot studier som påvisar motsatsen(alltså att små skolor gynnar studieresultaten), det finns studier som påvisar att små skolor uppvisar sämre studieresultat och sen finns det studier som kommer fram till att skolstorleken inte spelar någon roll[6]. Att det finns studier som visar att väldigt små skolor uppvisar sämre resultat beror dock i stor utsträckning på att s.k. resursskolor är överrepresenterade i denna kategori (resursskolor är skolor som tar emot elever som av olika anledningar inte klarar av att studera i den ordinarie grundskolan)[7]. Det betyder alltså att stora skolor, i bästa fall, är lika bra som små skolor medan småskaliga verksamheter kan ha en klart positiv inverkan jämfört med stora skolor. Det finns vissa studier som pekar mot att småskaliga skolor kan ha en negativ inverkan för barns utveckling och lärande därför att man inte har tillgång till samma resurser som stora skolor MEN dessa studier har framför allt studerat skolor i glesbygdskommuner som är väldigt sårbara om en lärare slutar eller drabbas av sjukdom eftersom det i regel saknas utbildade vikarier eller där man på grund av befolkningssammansättning och geografin har dålig tillgång till omvärldsinfluenser. Burlöv är inte en glesbygdskommun utan tvärtom en kommun i en storstadsregion så här finns inte samma sårbarhet och här finns också en god tillgång till en kritisk massa.
För det andra visar forskningen att elevers sociala situation (och här innefattas exempelvis förekomst av mobbning, elevers känsla av delaktighet, skolavhopp, skolk samt lärares och föräldrars engagemang och inställning till elever) sammantaget tycks vara mer positiv i små skolor jämfört med stora skolor. Särskilt elever i de lägre åldrarna (f-3) och elever med utländsk bakgrund och med låg socioekonomisk status tycks gynnas. Det hänger ihop med att det på en mindre skola är svårare att vara anonym eftersom ”alla känner alla” och att det där är lättare att etablera personliga förhållanden elever emellan och mellan elever och lärare.
För det tredje tycks det också som att skolprestationerna för ovan nämnda elevgrupper (elever i de lägre åldrarna och elever med utländsk bakgrund och med låg socioekonomisk status) i synnerhet i grundskolan förbättras i små skolor jämfört med stora[8]. Med tanke på Burlövs kommuns demografi (läs: en hög andel med utländsk bakgrund/låg socioekonomisk status) är det anmärkningsvärt att man inte beaktat de här slutsatserna mer.
Sen var det det här med ekonomin. Har vi råd att ha små skolor? Adolfsson avslutar med att ställa sig just den frågan och konstaterar att det nödvändigtvis inte behöver vara dyrare. Så här skriver han:
Även om en nedläggning av en mindre skola ger förbättrade siffror i nästa års kommunbudget behöver den inte alltid innebära en besparing för kommunen på lång sikt. Exempelvis kan skolbyggnaden kanske fortsätta att kosta pengar, barnfamiljer väljer att flytta från kommunen, barnfamiljer väljer att inte flytta till kommunen, kostnaderna för skoltransporter ökar och så vidare. Detsamma gäller om kostnader för faktorer som exempelvis elevers avhopp eller frånvaro tas med i beräkningarna. Som visades i forskningssammanställningen ovan verkar det finnas belägg för att just skolavhoppen och den ogiltiga frånvaron är större på större skolor. Sådana kostnader är givetvis svåra att beräkna men att de får samhällsekonomiska konsekvenser råder det nog ingen tvekan om.
Visst, organisatoriskt finns det fördelar med stora skolor men frågan jag tycker man bör ställa sig är om de organisatoriska fördelarna överväger mot bättre skolprestationer, mer engagerade lärare och tryggare och trivsammare miljöer för eleverna. Svaret är för mig självklart nej. Satsa på de småskaliga alternativen!
Vid senaste sammanträdet i kommunfullmäktige drev Alliansen (M, L och C) tillsammans med SD igenom att man ska fatta beslut om huruvida Burlövs kommun ska släppa in privata aktörer i hemtjänsten vid behandlingen av budgeten för 2024. I samband med beslutet yttrade Anneli Kihlstrand (C), Kristoffer Daag (L), Mats Lithner (politisk vilde fd L) och Amelie Gustafsson (M) följande: ”Alliansen (M, L och C) har för avsikt att införa utökat hemtjänstval [dvs privatisera hemtjänsten förf. anm.] [..] i Burlövs kommun under 2024. Upphandling ska ske under 2023.” Att man yttrar sig på det här sättet är ett tydligt tecken på att man kommer försöka göra detta till en valfråga.
Till saken hör att man redan tidigare under denna mandatperiod försökt privatisera hemtjänsten men då återremitterades (dvs skickades tillbaka för att kompletteras med mer underlag) ärendet efter att SD den gången röstade med S. Den analys som togs fram då visade att en privatisering ”…innebär en risk för negativ inverkan såväl på kommunens ekonomi som på arbetsbelastning på olika nivåer i organisationen”[1]. Det är en intressant slutsats eftersom att ett av argumenten för att privatisera verksamheter ofta brukar vara att det anses vara mer effektivt och billigare för kommunen. Hur hänger det ihop? Det kan absolut finnas ekonomiska effektivitets- och rationaliseringsvinster i form av att privata bolag, vars syfte är att gå med vinst, också har större incitament för att hålla nere kostnaderna. MEN det finns två grundläggande problem med att man privatiserar just välfärden som motverkar den eventuella vinst man gör. Det ena handlar om att välfärden (dit exempelvis sjukvård och skola hör) inte är saker vi kan välja bort om vi tycker det är ett dåligt alternativ. En marknad styrs av utbud och efterfrågan och det innebär att om priset på varan är för högt eller produkten för dålig så kan jag som konsument antingen välja ett annat alternativ eller rent av välja bort att konsumera just den produkten. Efterfrågan kan med andra ord sjunka och det kan i sin tur tvinga aktörerna att förändra sina produkter eller rent av gå i konkurs. Den totala efterfrågan på sjukvård och utbildning är dock konstant oavsett om skolan eller sjukvården är dålig. Det som möjligtvis kan hända är att patienter eller elever väljer andra sjukvårdsaktörer eller skolor men eftersom antalet platser som de olika aktörerna erbjuder är begränsade och eftersom efterfrågan inte sjunker utan bara omfördelas innebär det i praktiken att det kommer uppstå en situation där vissa aktörer blir väldigt populära och vissa aktörer blir impopulära och tadaa vi har fått en segregation! Segregationen leder i sin tur till att kommunen får minskade intäkter (färre patienter/elever) och ofta får ta hand om de fall som kräver mer insatser vilket är kostsamt både i kronor räknat och i arbetsmiljöåtgärder, personaltäthet etc. Det andra som gör att kostnader vid en privatisering ökar är att marknadsmodeller har betydande s.k. transaktionskostnader[2]. Alltså att det kostar att förhandla och upprätta avtal samt att det kräver en betydande kontrollinstans för att övervaka/kontrollera att avtalen följs. Så även om man gör effektivitetsvinster så äts det upp av transaktionskostnaderna.
Ekonomi och ökade kostnader är en sak men det viktiga är ju egentligen huruvida kvaliteten förbättras eller ej. En bra skola, vård och omsorg ska få kosta och om det innebär att man måste privatisera verksamheten so be it! Men dessvärre är jag inte övertygad om att en privatisering ökar kvaliteten. Oavsett vem som är arbetsgivare är det ju fortsatt samma personer som utför arbetet. Dvs lärarna och undersköterskorna är samma personer oavsett om de jobbar på en privat skola/vårdcentral eller för det offentliga. Det talar för att en privatisering inte löser problemen utan snarare handlar om i vems fickor vinsten så småningom hamnar, aktieägarens eller det offentliga. Låt oss inte heller glömma det haveri som skedde med Lommas äldreboenden och hemtjänst och som ledde till att t.o.m moderaterna kände sig tvingade att återta omsorgen i kommunal regi[3].
Den 25 april i år togs ett beslut i kommunfullmäktige om att bevilja utbildnings- och kulturnämndens anslag om 7,2 miljoner för att bygga om Dalslundskolan, Möllegården kultur och Skraken och därigenom flytta folkbiblioteket från Dalslundskolan till Möllegården kultur. Precis som många andra politiska beslut i den här kommunen har det föregåtts av tystnad och jag vågar påstå att väldigt få medborgare ens har noterat att detta ska ske och att än färre kände till det innan beslutet togs. Enligt protokollet från kommunfullmäktiges sammanträde är det tidigaste beslutsunderlaget daterat 2021-11-08 (dvs drygt fem månader innan man fattar beslutet) och än mer anmärkningsvärt är att man i utredningen klart och tydligt konstaterar att ”[d]ialog med eller enkätundersökningar med medborgare, föreningar eller barn och unga har inte genomförts på grund av tidsbrist”.[1] Det som framför allt anges som skäl till varför denna flytt genomförs i sådan hast är skriande lokalbehov för skolan. Tanken är nämligen att de lokalutrymmen som frigörs ska göras om till bl.a. klassrum. Men varför har det helt plötsligt uppstått ett akut behov av skollokaler? Ja, det beror i sin tur på att man haft för dålig framförhållning. Man har sedan länge planerat för att bygga en ny grundskola i Åkarp vid Östragården men hux flux pausar man de planerna för att man kommer på att man nog behöver bygga en skola på Kronetorp när man nu påbörjar ett massivt bostadsbyggande där.
För att än mer belysa vad som varit styrande i processen bakom flytten är det intressant att notera vilka alternativ man tittat på för att lösa skollokalsbristen. Man har ”utrett” tre alternativ och kommit fram till att den bästa (och framför allt billigaste!) lösningen är att bygga om Dalslund. De två andra alternativen? Alternativ två var en tillfällig lösning med moduler och alternativ tre var att hyra andra lokaler. Alternativ tre avfärdar man ganska enkelt med att konstatera att ”[i]nga sådana lokaler har stått att finna”[2] och alternativ två beräknas kosta strax under fem miljoner samtidigt som det finns en osäkerhet kring huruvida man får bygglov. Man har med andra ord aldrig ens beaktat att försöka hitta andra bibliotekslokaler (alternativ två handlade om lokaler lämpliga för skolverksamhet) eller dels att bygga ett nytt mer ändamålsenligt folkbibliotek i Åkarp. Det är tydligt att det är skolans brist på lokaler som fått styra bibliotekets framtid och att man låst sig vid att biblioteket ska flyttas till just Möllegården.
Den kanske allvarligaste konsekvensen av flytten är att bokbeståndet kommer minska eftersom lokalerna blir mindre på Möllegården. Man beräknar att man endast kommer behålla en tredjedel (!) av de böcker som finns idag.[3] Eller rättare sagt, en tredjedel är skolböcker och kommer lämnas kvar på skolan, en tredjedel är dubbletter eller böcker som sällan eller aldrig lånas ut och dessa kommer flytta till Arlövs bibliotek eller gallras ut. De böcker som kommer finnas på vuxenavdelningen på Möllegården är ny skönlitteratur, nya deckare och vissa avdelningar för facklitteratur och lokalhistoria. Men misströsta ej för du kan fortfarande beställa och reservera precis lika många böcker som tidigare! Målet är nämligen att omvandla biblioteket från en boksamling till en mötesplats helt i linje med den nya tidens syn på vad ett bibliotek är (OBS! Sarkasm). Kalla mig gammalmodig men jag har svårt att kalla en mötesplats utan böcker för ett bibliotek. Jag är också helt övertygad om att det finns ett stort värde av att kunna se och ta på böckerna för att främja läslust och då duger det inte med att säga att det går lika bra att söka upp och beställa böcker som man önskar läsa.
Finns det då inget som är bra med flytten? Det man trycker väldigt hårt på i utredningen och i analysen är att en flytt gör att Möllegården blir mer levande samt att olika kulturverksamheter är samlade på ett ställe. Jag kan definitivt se det positiva med det. Problemet är bara att det sker på bekostnad av ett sämre biblioteksutbud samt att man får intrycket av att beslutet är oerhört kortsiktigt och illa genomtänkt. Man ska nämligen komma ihåg att det som ytterst varit styrande i denna process är skolans och Möllegårdens behov snarare än bibliotekets. Hade man haft en bättre framförhållning och mer långsiktigt tänk hade man kunna tillgodose skolans behov i ett tidigare skede genom att påbörja bygget av Östragårdsskolan och man hade kunnat skala upp biblioteksverksamheten genom att antingen bygga ett nytt folkbibliotek eller hitta större lokaler.
Hej! Och välkommen till en politisk blogg! Jag heter Tobias Steen och är ledamot i kommunfullmäktige i Burlöv för Miljöpartiet de Gröna. På denna sida kommer du hitta mina tankar och idéer kring vad som händer i Burlöv samt vad och hur jag vill förbättra kommunen. Min förhoppning är att du som läser ska få en bättre inblick i det politiska livet här i Burlöv och att denna blogg bidrar till att skapa debatt och engagemang. Kommentera gärna! Finns det ämnen du vill att jag tar upp eller tankar/information du vill dela med dig av så tveka inte att skriva. Allt gott!
Tobias Steen (MP) 